Blogginlägg: 30-talet ringde just och ville ha tillbaka sina värderingar

Jag trodde ju att jag skrivit det sista blogginlägget för 2017, men överförmyndaren i Katrineholm, Joakim Truedsson, ville annorlunda. Nämnde Truedsson – som också är välkänd socialdemokrat i kommunen – skrev ett inlägg på sin facebooksida.

Jag citerar: ”Är det verkligen rimligt att personer med genetiska skador som saknar förmåga att ta hand om ett barn eller sig själv och där sannolikheten att barnet får mycket omfattande skador är hög ska behålla möjligheten att få barn? I så fall varför?”

Han skriver vidare att ”sterilisering måste ju vara betydligt bättre ur de flesta aspekter än kontinuerligt användande av kemiska preparat, avhållande från sexuella aktiviteter eller att samhället ska omhänderta ett allvarligt skadat barn redan på BB”.

Och överförmyndaren och socialdemokraten Truedsson avslutar sitt inlägg med: ”På det hela taget tror jag att vi måste acceptera en ordning som innebär att ju mer beroende av samhället du är för att ditt liv ska fungera desto större befogenheter får samhället att styra över hur tillvaron fungerar”.

När jag läste detta i Katrineholms-Kuriren trodde jag inte mina ögon. Hur är det möjligt att en person på relativt hög ställning i samhället förfäktar idéer och åsikter som så uppenbart bryter mot allt vad mänskliga rättigheter innebär? Och hur kan sådan funkofobi uttryckas utan skam? Vad är det för samhälle vi håller på att utvecklas till när sådana uppfattningar anses rimliga att framföra offentligt?

Jo, det är samma samhälle där män tar sig rätten att hota kvinnor i offentligheten, det är samma samhälle där ett rasistiskt parti tagit plats i Sveriges riksdag och det är samma samhälle där en regering anser att det viktigaste inom funktionshinderpolitiken är att spara pengar.

Den gemensamma nämnaren är nämligen bristande respekt för människors lika värde. Men medan sexism och rasism uppmärksammas lever funkofobin fortfarande sitt eget liv utan att på allvar granskas eller bekämpas.

Många lever i tron att Sverige är ett samhälle där människors lika rättigheter garanterats sedan lång tid. Så är inte riktigt fallet. Om du till exempel tror att allmän och lika rösträtt för alla infördes 1921 så är du offer för en vanlig vanföreställning. 1945 fick människor som tillhörde fattigvården rösträtt och först 1989 avskaffades omyndighetsförklaringen vilket gav alla svenska medborgare rösträtt. Det var alltså först då som personer med funktionsnedsättning började ses som fullvärdiga medborgare.

Sverige har en allt annat än ljus historia när det gäller behandlingen av framförallt personer med intellektuella funktionsnedsättningar. Från steriliseringarnas 30-tal till institutionsvård under tortyrliknande former långt fram i tiden.

Nu när nästan alla julklappar är inhandlade kanske det här tipset istället kan ges till dig som vill få argument för att aldrig någonsin tillåta en tillbakarullning av rättigheter som tillkämpats av generationer före oss: Ge dig själv en julklapp och köp och läs Majgull Axelssons bok Ditt liv och mitt. Vaccinera dig mot funkofobi. Stärk kampen för att jämlikt samhälle.

 

Visa alla blogginlägg