Blogginlägg: Att andas är väl ändå själva förutsättningen för livet?

Man kan försäkra sig mot mycket. Och man kan också försäkra sig om, att om det man inte vill ska hända ändå händer, så får man en ersättning som kan hjälpa till att återställa och minska skadan.

Att få ett barn med omfattande funktionsnedsättning eller att själv få eller ha en funktionsnedsättning det kan man inte teckna en försäkring för på samma sätt. Det är heller inte självvalt, och även om det finns personer som i sitt liv utsätter sig för stora risker, är det nog aldrig deras önskan att det ska leda till en skada som i sin tur ger en omfattande funktionsnedsättning.

De flesta, troligtvis alla som väntar barn önskar sig och hoppas att de väntade barnet ska vara friskt och få möjlighet att växa upp utan de svårigheter som omfattande funktionsnedsättningar innebär. Men ibland blir det inte som man tänkt, och livet både för barn och vuxna med funktionedsättning innebär påfrestningar i olika grad både för dem själva och för omgivningen. Det betyder inte att det inte kan vara ett gott liv även om det är ett annorlunda liv.

Sverige har varit ett föregångsland, som genom LSS-lagstiftningen och andra åtgärder visat en tydlig vilja att genom olika insatser minska konsekvenserna av funktionsnedsättningar. LSS ger möjlighet att vara delaktig och inkluderad i samhället. Genom dessa insatser blir principen om allas lika värde något mer än bara ord, det visar en viljeriktning grundad på mänskliga rättigheter. Något att vara stolt över.

Men något hände, vinden vände och LSS började ifrågasättas. Påståenden som att insatserna är för kostsamma, att människor fuskar, att vissa beskriver större behov än de i själva verket har, började höras i debatten och slog rot. Behov som vi alla anser är självklara i livet, som att andas och få näring, bedömdes plötsligt inte vara grundläggande och gav inte längre rätt till insatser.

Flera utredningar har tillsatts och pågår för att hitta fel och fusk. Försäkringskassan ändrade sin policy trots att lagen är densamma och avslog ansökningar eller drog ner på insatser för att tillmötesgå politiska önskemål om att minska konsterna. Det går nu rykten, som även bekräftats av handläggare, om att löneutvecklingen är bättre för de handläggare som gör många avslag.

I denna upp- och nervända värld, där själva förutsättningarna för livet ifrågasätts av politiker och myndigheter, där befinner vi oss i idag. Ibland får man nypa sig i armen.

Detta händer i en tid då Sverige blomstrar, det är högkonjunktur och goda statsfinanser. Regeringen ger löften om fler och bättre insatser som gynnar många. Men i den här frågan, som handlar om de personer som har de allra mest omfattande funktionsnedsättningarna, här håller man fast vid en utredning vars direktiv har huvudfokus på besparingar.

Dem det faktiskt gäller lever i en tid av oro över hur deras liv ska kunna fungera och levas framöver och hur deras livskvalitet ska kunna behållas. För de som redan blivit av med insatser, har livet drastiskt förändrats till det sämre.

Frågan är vad människor som har funktionsnedsättning får kosta? Vad får mänskliga rättigheter kosta? Vem ska betala om vi inte gör det tillsammans? Och vad får vi för samhälle om vi inte bestämmer oss för att detta är viktigt och att allt annat är ovärdigt?

 

Visa alla blogginlägg