Blogginlägg: Jag bara undrar – hur svårt kan det vara?

Av Sveriges väljare har de allra flesta utryckt sin önskan om en politik som är någonstans i mitten. Det är mittfåran som gäller och inget radikalt åt något håll. Men där i mitten har det konstruerats en oöverstiglig gräns mellan det blåa laget och det röda.

När jag röstar tänker jag att det behövs ett vettigt lag, ett gäng människor som är beredda att ta hand om landet på bästa sätt och som försöker lösa de politiska utmaningarna på ett begåvat vis. Men just nu tvivlar jag, det har förödmjukats och kränkts från alla håll. Hur kan man i dagar, snart veckor tro att detta främjar samverkan? Den som vi så väl behöver. Några uttrycker att det blivit så dåligt i Sverige att det behövs hårda nypor för att styra upp det hela och få ordning och reda. Samtidigt som åtminstone min tilltro till ordning och reda minskar för varje dag. Den politiska arrogansen tycks vara som en smitta, en elak influensa.

Vi människor som bor i landet Sverige längtar efter en regering som är beredd att ta tag i jobbet. Som utgår från sina löften och förslag och är beredd att genomföra sin politik även om den behöver modifieras och jämkas.

För de grupper som jag företräder är det många frågor som väntar på att tas om hand. Sverige har undertecknat FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar, Funktionsrättskonventionen, men det räcker inte. Det behövs ett genomgripande implementeringsarbete så att intentionen lyser igenom och förverkligas i alla politikområden. Det är ju också tanken i den nya funktionshinderspolitiken. Det innebär att skolan ges möjlighet att möta de elever som har funktionsnedsättningar utifrån deras behov. Att skolan utformas universellt så att lärmiljön blir tillgänglig – fysiskt, socialt och pedagogiskt. Att vi slutar att prata om särlösningar. Att vården förbättras för personer som har funktionsnedsättningar och kroniska tillstånd efter deras behov och inom alla vårdområden. Att den oförskyllda fattigdomen förbjuds, det kan inte vara tillåtet att människor till följd av sin funktionsnedsättning ska leva under existensminimum. Ingen ska behöva vara beroende av närståendes välvilja för att klara sin vardagsekonomi. Funktionsrätten ska även synas på arbetsmarknaden. Alla som på ett rimligt sätt kan, ska också ha möjlighet att bidra och få vara en del av arbetslivet. En annan mänsklig rättighet är att kunna flytta hemifrån som vuxen. För det behövs universellt utformade bostäder. Listan är lång och kan göras mycket längre men nu är det dags att börja agera på riktigt. Det är goda tider och därför är det viktigt att inte vänta utan börja arbeta nu. Funktionsrättskonventionen har ju inget värde om den inte syns tydligt i politiska beslut, handling och vilja. Nu ser jag fram emot att partierna tar sig förbi prestigen, prioriterar samverkan framför konkurrens och tar sig an sin politiska uppgift.

Visa alla blogginlägg