Blogginlägg: ”Jag bryr mig inte om pengar, det är inte viktigt!”

Det är lätt att säga för den som har och som kanske alltid haft ett ekonomiskt oberoende. Den kommentaren uttrycks aldrig av den som upplever brist på pengar. En stabil ekonomi är också något som verkligen gör skillnad och minskar både stress och oro. Pengar är själva förutsättningen för inskaffandet av allt från livets nödtorft till det som kan ge guldkant på tillvaron. Dessutom är ekonomisk stabilitet ett kvitto på framgång, oavsett om det är något man skaffat sig med egen kraft och förmåga eller något man haft turen att födas med.

För personer som har funktionsnedsättningar som innebär att de aldrig kan eller får möjligheten att arbeta är pengar en bristvara under hela livet. Garantinivån för sjuk- och aktivitetsersättning uppgår till maximalt 9 290 kr i månaden före skatt. Och trots bostadstillägg räcker sällan pengarna och många lever med ytterst knappa resurser från den dagen man blir vuxen till den dagen man inte längre finns. I de fall det finns anhöriga, oftast föräldrar eller syskon, är det deras situation eller välvilja som avgör om ekonomin överhuvudtaget går ihop. Eller om det finns möjlighet att uppleva semesterresor eller olika fritidsaktiviteter.

De jag tänker på är människor som heller inte har möjlighet att påverka sin situation. Hur de än anstränger sig, önskar eller är beredda på egna uppoffringar så förblir situationen den samma. Studier eller flytt till en annan plats förbättrar inte deras förutsättningar.

Våra politiker förespråkar att det är genom arbete som individen ska belönas och arbete är också det självklara valet om man vill betraktas som en god samhällsmedborgare. Jag förstår varför det är så och inser att det är en förutsättning för samhället. Samtidigt är det så tydligt för mig vad detta synsätt innebär för den som står utanför arbetsmarknaden. Att leva på eller under existensminimum är påfrestande både för individen själv och för omgivningen.  Det finns inget som är så ”olönsamt” för individen som att vara fattig och beroende av andra.

Att ha en funktionsnedsättning är för de alla flesta dessutom kostsamt i sig. Det är exempelvis mer kostsamt att använda färdtjänst än att resa med kollektivtrafik. Det är dyrare att köpa färdiglagad mat, än att själv kunna laga mat från grunden. Extra kostnader för hjälpmedel eller andra anpassningarna uppstår och inte sällan har man ett dyrt boende, som bara till en del täcks av bidrag. Ja, listan kan görs lång. När man inte arbetar får man heller inte del av förmåner som gymkort, kollektiva försäkringar, subventionerade arbetsluncher eller annat trevligt som jul- och sommarfester. Sånt som är självklart för dem som arbetar, är ouppnåeligt för dem som lever på ett livslångt sjukbidrag.

”Olika falla ödets lotter”. Så är det, ingen väljer vare sig av vem eller var man föds. Heller inte om man redan från start har goda förutsättningar att vara framgångsrik och uppnå sina livsmål.

Men då är det är avgörande att många förstår och inser hur stora skillnaderna faktiskt är. Det är lättast att blunda. Jag hör andra, men också mig själv kommentera någon nyinköpt, onödig pryl med ”det är jag/du värd”.

Så ser verkligheten ut, men när vi bor i ett av värdens rikaste länder, där vi utrycker allas lika värde och vikten av mänskliga rättigheter, skulle det då inte vara klädsamt om vi tillsammans bidrar till att jämna ut och minska de ekonomiska skillnaderna?

 

Visa alla blogginlägg