Blogginlägg: Skulle du klara dig på mindre än 10 000 kr i månaden? Under hela ditt liv?

Inkomstskillnaderna i Sverige har aldrig varit större i modern tid visar statistik från SCB. Den rikaste tiondelen har nästan lika stor del av den totala disponibla inkomsten som den halva av befolkningen som har lägst inkomst.

Och jämsides med allt fler extremt rika finns i vårt samhälle också många som går minus varje månad. Eller skulle du själv klara dig på mindre än 10 000 kronor i månaden före skatt under hela ditt liv? Det är verklighet för personer med funktionsnedsättning eller kronisk sjukdom som aldrig kan arbeta. De tvingas leva i en politiskt skapad, livslång fattigdom.

Detta leder inte bara till att människor far illa, det är dessutom i strid med Funktionsrättskonventionens paragraf 28 som slår fast att alla har rätt till en tillfredsställande levnadsstandard och social trygghet.

Människor som har så omfattande funktionsnedsättningar att de inte kan förvärvsarbeta, får sin försörjning genom socialförsäkringen. Upp till 29 års ålder kan man få aktivitetsersättning och från 30 års ålder kan man få sjukersättning, det som tidigare kallades förtidspension.

Den som aldrig haft en vanlig lön får ersättning på den lägsta nivån. Garantiersättningen kan idag bli som högst 9 290 kr per månad före skatt. För att följa löneutvecklingen skulle garantinivån behöva mer än fördubblas. Till råga på allt betalar de med sjuk- eller aktivitetsersättning en högre skattesats än de som har lönearbete eller är ålderspensionärer.

Skillnaden mellan de som arbetar och de som lever på sjuk- och aktivitetsersättning har ökat dramatiskt sedan 2006. Medan inkomsterna för de som arbetar har ökat med cirka 60 procent under perioden 1995–2012 har personer utan förvärvsarbete haft oförändrade inkomster under drygt 20 år. Cirka 170 000 personer (95 000 kvinnor och 74 000 män) lever idag på denna skamligt låga ekonomiska nivå. Situationen skapar livslång fattigdom. Och det finns inga vägar ut för den som varaktigt står utanför arbetsmarknaden. Man kan inte påverka sin egen situation, det finns inget man kan göra för att få det bättre. Systemet har ett tydligt inslag av bestraffning.

En del politiker brukar hävda att arbete alltid är att föredra framför sociala försäkringar. Det är lätt att instämma i men den som säger så bortser lätt från att det finns ett antal människor som inte kan förvärvsarbeta. Och det är just dessa personer som har fått allt sämre levnadsvillkor under senare år. Den som har anhöriga med möjlighet att skjuta till lite pengar överlever trots allt, men att leva ett liv som andra är det sannerligen inte tal om.

Till detta kommer att möjligheten att välja var man vill bo är starkt begränsad för den som lever med en funktionsnedsättning. Hyran för särskilt boende är oftast högre än för andra bostäder med samma yta. Den som har en funktionsnedsättning har också ofta större utgifter än andra på grund av färdtjänst, rehabilitering, läkemedel eller tandvård.

Här finns alltså en stor grupp människor som helt saknar ekonomiska marginaler. Den som inte har ett arbete omfattas inte av avtalsförsäkringar och många med funktionsnedsättning eller kronisk sjukdom har inte möjlighet att teckna privata sjukförsäkringar. Den politiskt beslutade fattigdomsfällan slår till med full kraft.

För att få tillgång till vissa ekonomiska stödformer måste mottagaren helt sakna egna tillgångar. I praktiken innebär det att människor i den här situationen saknar både arvs- och äganderätt. En av välfärdens grundprinciper – att den som lever med en funktionsnedsättning inte ska drabbas av fattigdom – upprätthålls inte.

Det här vill inte de politiska partierna tala om. Fattiga människor med funktionsnedsättningar eller kroniska sjukdomar är ingen ”målgrupp” för partiernas kommunikatörer. Men alla vi som ser jämlikhet som en central målsättning för politiken har ett ansvar att lyfta fram dem som under lång tid förlorat på politiken oavsett vilka konstellationer som förhandlat fram statsbudgeten. Vi kräver sociala försäkringar som är anpassade till människors olikheter och olika förutsättningar. Alla i Sverige har rätt till goda levnadsvillkor.

Lars Ohly

Visa alla blogginlägg