Bristande jämlikhet – ödesfråga för Sverige

Så har mandatperiodens sista statsbudget presenterats. Det är en typisk valbudget som rimmar väl med det ekonomiska läget. Här finns något för alla att glädjas åt: sänkt skatt för pensionärer, klimatinvesteringar, mer pengar till sjukvården.

För stora grupper människor med funktionsnedsättningar och kroniska sjukdomar finns också flera förslag. Bostadstillägget och garantinivån höjs för dem som är hänvisade till sjuk- och aktivitetsersättning, samtidigt som skatten sänks.

Fler får 80 procent i sjukersättning genom höjningen av taket. Lönebidraget ökar, vilket gör det lättare för personer med funktionsnedsättningar att anställas till avtalsenliga villkor.

Vi kan också notera mindre satsningar på ledarhundar och tolkservice. Frid och fröjd, alltså? Nej, långt därifrån. Denna budget markerar inte något trendbrott i den utveckling som successivt leder till allt ökande klyftor i samhället.

För personer som behöver stöd för att kunna leva ett liv som andra är det gemensamma samhällsbygget helt avgörande. Därför krävs det stora satsningar på tillgänglighet och delaktighet de närmaste åren, på jämlik vård, fler och större ekonomiska förstärkningar för de som har de allra lägsta inkomsterna och mer resurser till de med de största behoven.

Inte minst vill vi se ökade resurser för LSS och personlig assistans, en reform som utgör förutsättningen för människors rätt till självbestämmande och självständighet och som fullständigt raserats under de senaste åren.

Avgörande för samhällsutvecklingen och tilltron till samhället på längre sikt blir hur politiken lyckas med att minska klyftorna och göra Sverige mer jämlikt. Där har tyvärr de senaste 40 åren inneburit ständigt ökande klyftor. Det råder inte årets nådiga lunta bot på. Detta är en ödesfråga för vårt samhälle som kommer att bli en huvudfråga i valrörelsen.

Visa alla blogginlägg