Blogginlägg: Dags att ta Funktionsrätts- konventionen på allvar

I början av december firade Handikapphistoriska föreningen sitt 30-årsjubileum, du kan läsa mer i HHF:s medlemsblad

Att det finns en förening som dokumenterar och studerar historien ur ett funktionshinderperspektiv är utmärkt. Personer med funktionsnedsättning har historiskt alltid gömts undan och glömts bort. Och tyvärr finns det än idag starka krafter som inte vill kännas vid en historia av förtryck, diskriminering och avsaknad av rättigheter för stora grupper människor.

Men visst har det blivit bättre? Ja, det har blivit mycket bättre. Personer med utvecklingsstörning göms inte längre undan på institutioner, tillgänglighet och delaktighet har ökat i samhället. Vi är inte längre ett samhälle som enbart ser normen som det som ska vara utgångspunkten i formandet av ett samhälle. Mångfaldens rikedom uppskattas av fler.

Samtidigt firas HHF:s jubileum i en tid när det inte längre är självklart att kampen för lika rättigheter och människovärde även i fortsättningen kommer att krönas med framgångar. Den enskilt mest oroande utvecklingen sker inom området LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade).

Lagen är en rättighetslag och därför inte möjlig att kontrollera budgetmässigt på samma sätt som annan lagstiftning. Människor med behov av stöd och service är enligt lagen berättigade till sådant stöd alldeles oavsett kostnaderna för staten eller kommunerna.

Detta oroar finansministrar och politiker som ser mänskliga rättigheter som en lyx man kan unna sig i ekonomiskt goda tider, men inte kan kräva när en budget i balans är den vision som partier bygger hela sin politik på. (Det märkliga just nu är att regeringen väljer att attackera rättighetslagstiftningen samtidigt som Sveriges statsfinanser är starkare än på många år. Det handlar alltså snarare om ett principiellt motstånd mot rättighetslagstiftningen som sådan än om ekonomiskt tvingande omständigheter).

Att fler än ett tusen personer förlorat sin rätt till personlig assistans, att människor blir inlåsta i sina hem på grund av brister i ledsagarservice, att personer med intellektuella funktionsnedsättningar förlorar pengar på att arbeta och att personer som drabbas av psykisk ohälsa döms till ett liv i fattigdom. Allt detta verkar vara konsekvenser som vissa politiker anser är rimliga när de tillsätter en utredning med främsta syfte att spara pengar på LSS.

Men även inom andra områden ser vi en bristande förståelse för det rättighetsperspektiv som borde vara vägledande för funktionshinderpolitiken. Sedan 2009 gäller FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (Funktionsrättskonventionen) fullt ut i Sverige. Det verkar som om en del politiker tror att ratificerandet av konventionen bara var en formsak och att Sverige redan uppfyller alla de åtaganden som konventionen innebär.

Men den villfarelsen tycker man ju att de borde ha lämnat bakom sig när övervakningskommittén för konventionen 2014 lämnade skarp kritik mot Sverige för att landet på ett stort antal punkter brister i uppfyllelse av konventionen. Sverige är inte längre i någon självklar ledarposition vad gäller mänskliga rättigheter.

Till exempel finns brister vad gäller lika behandling i olika delar av landet, personlig assistans, diskriminering, tillgänglighet (till exempel som krav vid offentlig upphandling), kritik mot tvångsvård, bristande statistik och att Sverige ännu inte inrättat en institution för mänskliga rättigheter.

Ingen regering har tagit funktionsrättskonventionen på allvar. Välviljans tyranni är förhärskande på det sättet att alla är snabba med att uttala de fina orden och de vackra visionerna medan verkligheten går åt fel håll. Det duger inte.

Även på andra områden ser vi att utvecklingen står still eller till och med går bakåt. Dit hör till exempel en tillgänglig arbetsmarknad, ersättningar för dem som inte kan arbeta, färdtjänst, rehabilitering, rätten till utbildning och en jämlik vård.

Tecknar jag en alltför mörk bild av utvecklingen? Nej, jag tror inte det. Och sett i ett historiskt perspektiv är det ganska enkelt att se problemen.

Hela 1900-talet präglades av utveckling och förbättringar för personer med funktionsnedsättning. Det var en del av en politik för generell välfärd i samhället i övrigt. Även om utvecklingen långt ifrån var obruten så har ändå riktningen varit tydlig.

Nu är det snart 25 år sedan den senaste stora reformen på området sjösattes, LSS-lagen. Därefter har utvecklingen avstannat.

Samtidigt är Sverige rikare än någonsin i vår historia, men också mer ojämlikt än på länge. Om människor med olika typer av funktionsnedsättningar och kroniska sjukdomar ska kunna leva ett liv som andra och själva ha makten över sina liv måste Sverige bli mer jämlikt.

Den funktionshinderpolitiska rörelsen har varit framgångsrik och uppnått mycket. Vi har anledning att vara stolta när vi ser tillbaka på historien men stora arbetsuppgifter återstår. Vi kräver inte mer än andra men nöjer oss inte heller med mindre.

Med detta önskas alla bloggläsare en god jul och ett gott nytt år!

 

 

Visa alla blogginlägg