Blogginlägg: Kampviljan var där – ändå var det något som gnagde

 

Söndag 3/12 firade vi En dag för alla (internationella funktionshinderdagen). Många av oss gjorde det genom att demonstrera för LSS och rätten till personlig assistans.

Själv var jag i Stockholm där många samlades i vad som så småningom blev mer av en lervälling än en skolgård. Men trots det och trots decemberkylan höll vi värmen uppe. Vi hade varandra, vi hade kampviljan och vi hade förmånen att lyssna på många inspirerande tal.

Ändå var det något som gnagde. I flera av talen talades om människor som ”drabbade”, i några talades om ”de svagaste” och i flera tal lyftes fram hur synd det är om dem som nu förlorar sina rättigheter och sin möjlighet att delta i samhällslivet på lika villkor.

Och det som skaver och gnager är detta: Människor med olika typer av funktionsnedsättningar är inte automatiskt ”svaga”. Tvärtom finns både styrka och vilja till förändring hos alla de rättighetsbärare som jag träffat på i arbetet för att återupprätta LSS intentioner.

Igår manifesterades denna styrka i demonstrationer och denna kraft kommer att synas och märkas också framöver, tro mig. Emellanåt har oro och uppgivenhet tagit överhanden när dom efter dom från Högsta förvaltningsdomstolen gått oss emot. Försäkringskassans hårda tolkningar av lag och domstolsbeslut har skapat desperation och sorg. Och regeringens totala tondövhet inför protesterna har passiviserat många.

Men det får vara slut på det nu. Vi har fått regeringen att backa på en punkt, nu ska vi få dem att backa på fler. Socialdemokraterna, moderaterna och miljöpartiet kommer att ha vår rörelse i hälarna så länge de står kvar vid besparingsdirektiven till LSS-utredningen.

Men det var inte bara synen på människor som svaga som störde mig. Den som talar om ”svaga grupper som behöver samhällets stöd” riskerar att föra tankarna till ett gammalt välgörenhetstänkande.

När vi arbetar för en utvecklad lag om stöd och service till personer med funktionsnedsättning är det inte välgörenhet vi eftersträvar. Vi kräver helt enkelt att människor ska ges samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter oavsett våra olikheter. Vår rörelse baseras på mänskliga rättigheter som gäller alla.

Vi kräver alltså inte mer än andra. Men vi nöjer oss inte heller med mindre. För att alla ska kunna delta i samhällslivets alla områden måste samhället kompensera för de olikheter som finns mellan oss. För att alla ska kunna bestämma över sina egna liv och leva ett liv som andra krävs att samhället ser till att riva de hinder som omöjliggör det idag.

Det är det som jämlikhet handlar om.

Visa alla blogginlägg