Lars Ohlys sista blogginlägg: Vi ses i kampen!

Får man vara tacksam när man tycker sig ha blivit orättvist behandlad? I så fall anmäler jag mig. Jag har nämligen oerhört mycket att vara tacksam för. Framförallt är jag tacksam för att jag under 8 månader fått leda Sveriges största organisation för personer med funktionsnedsättningar och kroniska sjukdomar.

Det har varit en bergochdalbana. Och det har verkligen funnits besvikelser, både på det personliga planet och i uppdraget. Men de överskuggas trots allt av att jag under lång tid gick till jobbet varje dag med ett leende på läpparna. Jag har haft förmånen att arbeta för saker jag brinner för tillsammans med människor som delar samma övertygelse: Vi måste skapa större jämlikhet och se till att mångfalden blir den nya normen.

Vår vision är egentligen ganska enkel. Den handlar om ett samhälle där var och en förstår att ingen som behöver mer stöd än andra någonsin ska behöva vara beroende av välvilja eller välgörenhet. Den bygger på insikten att det inte finns ett ”vi” och ett ”dom” utan bara ett ”vi människor”. Vemsomhelst av oss kan närsomhelst finna oss i behov av stöd från andra. Och när det händer vill vi känna trygghet med att vi lever i ett samhälle där det är självklart att det stödet ska utgå till alla efter behov.

Personer med funktionsnedsättningar eller kroniska sjukdomar är inte svaga. Det finns en enorm styrka i den rörelse som arbetar för allas funktionsrätt. De som beskriver oss som svaga har ett ovanifrånperspektiv som riskerar att leda till välgörenhetstänkande och tycka synd om-mentalitet.

Men det vi kräver är inget annat än att mänskliga rättigheter ska gälla alla. Alla har rätt till att få arbeta 100% av sin egen förmåga. Ingen ska behöva leva i fattigdom. Alla har rätt till bostäder som vem som helst kan besöka och bo i utan problem. Alla har rätt till utbildning utifrån sina egna förutsättningar. Alla har rätt till vård efter behov. Alla har rätt att utöva makt både över samhällets utveckling och sitt eget liv.

Den besvikelse jag och många andra känt när vi mött politiker och makthavare som sätter en prislapp på människovärdet är monumental. Vreden och ilskan över ministrar som gärna utmålar stora grupper av personer som fuskare men som aldrig talar om allas rätt att leva ett liv som andra. Frustrationen över att vi inte kommit längre än att fortfarande år 2018 mötas av funkofobi och bristande kunskaper om diskriminering och otillgänglighet.

Alla dessa känslor ska vi använda som verktyg för förändring. Det finns en styrka och en kraft i gemenskapen inom vår rörelse. Bortom skitsnack och rykten, bortom personliga vendettor och falska anklagelser finns en grund för att göra storverk.

Vi kan och måste samla hela rörelsen och bygga allianser. Vi kan och ska se till att föreslagna försämringar inom LSS aldrig blir av samtidigt som gjorda nedskärningar rullas tillbaka. Vi ska se till att inget politiskt parti i valrörelsen kommer undan med att inte ge besked om sin inställning till rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Tack för all uppmuntran, tack för alla fina ord och gemenskap i arbetet. Tack för möjligheten att under en tid finnas med i ledningen av Funktionsrätt Sverige. Och tack till dig som läst denna blogg. Jag lovar dig: vi ses i kampen.

Lars Ohly

 

Visa alla blogginlägg