Finansierings- och fortbildningsansvaret för läkare bör flyttas från regionerna till staten menar Funktionsrätt Sverige. Det är över ett år sedan riksdagen uppmanade regeringen att se över rätten till kontinuerlig fortbildning. Läkarförbundets fortbildningsenkät bekräftar nu det alltmer akuta läget. ”Trots upprepade signaler om bristen på allmänläkare och andra vårdprofessioner händer ingenting. Nu är det dags att gå från ord till handling, säger Elisabeth Wallenius, ordförande Funktionsrätt Sverige.”

Enligt hälso- och sjukvårdslagen har du som patient rätt till en fast läkarkontakt inom primärvården. En rättighet som är särskilt viktig för personer med funktionsnedsättning med komplexa och inte sällan täta vårdbehov, där en kontinuerlig vårdkontakt borgar för det vi kallar god och nära vård. Detsamma gäller patienter med kronisk sjukdom, där kontinuitet bidrar till god kommunikation, effektiviserar behandlingen och kan hjälpa till att förebygga komplikationer.

I statens överenskommelse med SKR för 2022 var målet att minst 55 procent av befolkningen skulle ha en fast läkarkontakt vid årets slut. Ett mål som alltså i sig är ett brott mot lagstiftningen.  Vårdanalys senaste uppföljning visar att inte heller det målet uppfylls. Uppföljningen visar att endast omkring 30 procent har en fast läkarkontakt och ingen förbättring finns i sikte.

Ingen region i Sverige når heller Socialstyrelsens riktvärde om 1100 invånare per heltidsarbetande specialistläkare i allmänmedicin, något som skulle förbättra kontinuiteten för våra grupper.

”För många av Funktionsrätt Sveriges medlemsförbunds medlemmar innebär situationen fördröjningar av både

 

diagnos och behandling, och för dem med kronisk sjukdom eller samsjuklighet blir det mycket svårt få den kontinuerliga återkoppling man behöver gällande sin hälsa, prognos och behandling, säger Elisabeth Wallenius,.

När Läkarförbundets nu publicerar resultaten av sin senaste fortbildningsenkät bekräftar rapporten det akuta läget; antalet dagar som läkare deltar i extern fortbildning har halverats sedan 2004. Detta trots att utvecklingstakten inom den kliniska forskningen ökar. Få läkare har alltså goda möjligheter att ta del av information om nya läkemedel, behandlingsmetoder och kunskapsstöd.

Den 27 april var det ett år sedan riksdagen röstade för socialutskottets tillkännagivande om fortbildning för personal inom hälso- och sjukvården med en uppmaning till den dåvarande regeringen att se över rätten till kontinuerlig fortbildning.

Nuvarande sjukvårdsminister Acko Ankarberg, vid den tiden ordförande i socialutskottet uttryckte sig positivt liksom många motionärer. Bland dem fanns exempelvis nuvarande socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall. I M:s kommittémotion noterades att ”Sverige är tillsammans med Portugal och Malta de enda länderna inom EU som saknar ett regelverk för att garantera till exempel specialistkompetenta läkares rätt till fortbildning”

Utskottet konstaterade att Nationella vårdkompetensrådet ska bidra till planeringen av vårdens kompetensförsörjning. I sin rapport 2022 beskrev rådet att i 19 av 21 regioner råder det utöver brist på läkare, även brist på flertalet yrkesgrupper som personer med funktionsnedsättning eller kronisk sjukdom behöver stöd av. Tillgången till sjuksköterskor, psykologer, fysioterapeuter, dietister och arbetsterapeuter inom primärvården kan helt enkelt inte möta behovet. Rådet föreslog därför i höstas att staten skjuter till en miljard årligen under fem år enbart för att finansiera den stora läkarbristen.

I regeringspropositionen 2023 beskrev regeringen insiktsfullt kompetensförsörjningen som ”en förutsättning för vårdens tillgänglighet”. Tyvärr går budgeten sedan stick i stäv med ambitionerna – utgiftsområdet för hälsovård, sjukvård och social omsorg minskas med 9 procent. Anslaget till folkhälsa och sjukvård halverades från dryga 33 miljarder 2022 till cirka 15 miljarder 2023

I vårändringsbudgeten sköt regeringen till 300 000 kronor till Karolinska institutet för att fler AT-läkare ska kunna få ut sin legitimation. Detta är ett glädjande inslag liksom att läkarutbildningen har byggts ut. Men det är långt ifrån tillräckligt.

Situationen leder till att patienter med funktionsnedsättning eller kroniska sjukdomar inte får den vård de har rätt till och behöver inom rimlig tid. Det här är de 21 regionernas ansvar, men det är uppenbart ett för stort och komplext ansvar. Det är svårt att styra kompetensförsörjningen i samtliga regioner, men utmaningarna handlar också om problem med styrning- och ledning.

”Vi tycker att det borde finnas tillräckligt med underlag för regeringen att agera”, avslutar Elisabeth Wallenius. ”Våra uppmaningar kvarstår sedan förra våren – regionerna behöver en tydligare nationell vägledning och styrning – staten måste ta samordningsansvaret för kompetensförsörjning och rätt till fortbildning.”