Blogginlägg: Nu är det dags att gå hela vägen och säkra Funktionsrättskonventionen i lag

Funktonsrättskonventionen ratificerades 2008, det är tio år sedan. Det fanns då en uppenbar vilja och insikt om behovet att stärka rättigheterna för personer som har funktionsnedsättning. Men sen har det stannat av. Fanns det en tro på att ratificeringen var tillräcklig, att resten skulle lösa sig av sig självt med insikt och välvilja? Tyvärr har antagandet av konventionen ännu inte inneburit någon verklig förändring och för att det ska ske behöver funktionsrätt säkerställs i svensk lag.  Det är avgörande för att skyldigheter och rättigheter ska kunna värderas och för att det ska bli en tydlighet i vad som gäller och vad som ska efterföljas.

Sverige har fått kritik både från FN och från Europarådets kommissionär för hur Funktionsrättskonventionen efterföljs och verkställs.

Men av vilket skäl, anses detta inte tillräckligt viktigt? Finns det en tro att det egentligen inte behövs nåra förändringar, att människor som har funktionsnedsättningar i verkligheten får sina mänskliga rättigheter tillgodosedda. Var det bara ett spel, en snygg fasad då 2008 när konventionen ratificerades? Eller ska vi tro att det beror på att Sverige styrs av en annan regering idag än när Funktionsrättskonventionen antogs?

Nej jag tror inte att det här rör sig om politiska skillnader, jag tror att det hänger samman med att kunskapen om verkligheten saknas hos många, hos nästan alla de som inte själva lever med eller är nära någon som lever med en funktionsnedsättning och ser konsekvenserna av den. Hur stor påverkan på livet och dess villkor en funktionsnedsättning faktisk innebär och vilka reella svårigheter man möter  i vardagen.

Det är svårt att sätta sig in i en annan människas situation, men just det är en viktig utgångspunkt, inte minst för politiker, att verkligen bemöda sig om att ta reda på och lyssna på dem som har egen erfarenhet. Det är ju inte så att Funktionsrätt Sverige eller resten av vår rörelse inte informerar och berättar om hur det är och vad som behöver förändras. Men tyvärr görs det ibland för döva öron.

För mig hänger det här nära samman med hur vi ser på varandra. Att vi skulle leva i ett samhälle vars grund är principen om alla människors lika värde klingar falskt. Det smyger sig in en känsla av att det är viktigare att utrycka principen, än att handla efter den och verkligen med varje del i samhällskroppen införliva den. Skrapar vi på ytan och börjar analysera vad pricipen om ”allas lika värde” innebär och betyder, uppenbarar sig sannolikt att var och en av oss har en egen idé och att det kanske inte är alla som då urskiljningslöst ställer sig bakom en gemensam definition. Det finns en mängd etiska frågor och svar och det finns säkert lika många tankar och synpunkter som det finns människor. Vissa tankar kan vi berätta om och andra väljer vi att behålla för oss själva.

Men just för att det är på det viset, är det viktigt att det finns en lag som ger oss en riktning och stadgar kring hur vi ska leva tillsammans, utifrån principen om allas lika värde och allas rätt till självbestämmande och delaktighet, utifrån Funktionsrättskonventionen. Förhoppningen är att det ändå minskar risken att det är individens egna inställning i en viss situation som blir avgörande. Därför arbetar vi vidare för att Funktionsrättskonventionen säkerställs i svensk lag. För att komma dit behöver man börja i samma ände som med Barnkonventionen. Tillsätt nu en utredning innan tioårsjubileet är över.

 

 

 

Visa alla blogginlägg