Förra veckan gav mig verkligen möjlighet till reflektioner och tvingade mig att göra en tillbakablick. Vad är det jag gör, för vem och till vilken nytta?

Efter en hektisk period var det då dags för kongress. Min första efter ett år som ordförande och dags att få medlemmarnas omdöme om jag var värdig uppdraget. För mig var det inte självklart, jag är inte typen som tar ut vinster i förväg, kanske snarare tvärt om. Men jag kan nu glädjas åt förnyat förtroende och möjligheten till ytterligare två år med ett mycket viktigt uppdrag. Tack alla!

Vad innebär då uppdraget som ordförande i Funktionsrätt Sverige?

På kongressen välkomnade vi ytterligare tre förbund, vilket betyder att nu ingår 44 medlemsförbund som var och en är både olika och lika. Förbunden företräder vitt skilda mänskliga behov och vart och ett fokuserar på respektive medlemmars utmaningar. Så ska det också vara, men samtidigt är det viktigt att vi tillsammans lyfter blicken och använder den gemensamma kraften för att samverka i gemensamma frågor. Tillsammans företräder vi ca 400 000 människor, ca 4 procent av befolkningen – en ansenlig siffra om vi varit ett parti.

De vi företräder är människor som valt att engagera sig utifrån att de inte anser att de får sina eller någon närstående behov tillgodosedda. Utifrån detta finns en stor potential i att tillsammans påverka och utveckla ett samhälle som är inkluderande.

Det handlar om stora och skiftande behov, exempelvis av ändamålsenlig rehabilitering, rätt vårdinsats, en skola och utbildning som fungerar, möjlighet att förflytta mig, fungerande färdtjänst som kommer i tid och kör dit jag ska, en lön eller ersättning som går att leva på, ett arbete som funkar, möjligheten att flytta hemifrån eller att få välja var eller med vem jag vill bo, en miljö som jag kan vistas i utan att blir sjuk och så vidare. Listan kan göras hur lång som helst.

Att företräda alla dessa behov är ett uppdrag som kräver både övertygelse och ödmjukhet. Det kräver en kommunikation som tydliggör behoven utan att de upplevs som allmänt gnälliga eller orealistiska, för då går inte besluten i den riktning vi önskar.

Efter kongressen hade jag förmånen att få besöka Astma- och allergiförbundets kongress, tack till er!  Där diskuterades bland annat deras framgångar gällande rökförbudet som nu utvidgas. Något som är så värdefullt för många. Vårdens oförmåga att ge rätt behandling lyftes också och då främst brist på allergologer. Man belyste framgångsrika initiativ och flera värdefulla projekt som gynnar medlemmarna och tydliggör behoven i förbundet.

Därefter åkte jag direkt till den förening som jag var med och startade för över 30 år sedan; Apert-föreningen som är medlemmar i Sällsynta diagnoser. En i sammanhanget pytteliten förening som företräder de 35 personer i Sverige som har syndromet, varav de flesta är medlemmar. I den föreningen är huvudfokus att anordna en träff en gång per år för att medlemmarna ska få möjlighet att träffas och utbyta erfarenheter. Något som ger kraft i vardagen för att hantera all okunskap som man möta av.

Båda exemplen på organisationer har ett stort och betydande värde och jag hoppas att jag i mitt uppdrag kan företräda den mångfald som finns inom Funktionsrätt Sverige.