Blogg: Vi ser fram emot nya fungerande arbetsmarknadspolitiska insatser för våra medlemmar

När förändringarnas vind blåser höjs alltid protesterande röster. Just nu gäller det omställningen av Arbetsförmedlingen. Personligen ser jag fram emot besked från regeringen om vad som ska komma istället, om gedigna resurser och fungerande insatser som faktiskt kan göra skillnad för arbetssökande personer som har funktionsnedsättning.

Så länge jag kan minnas och det är ganska länge har kritiken mot Arbetsförmedlingen varit omfattande. Det kan inte undgått någon och särskilt inte myndigheten själv. Det viktigaste uppdraget är väl att stötta personer som har svårt att av egen kraft att få och behålla ett arbete. Att de som har svårt att komma in på arbetsmarknaden får den hjälp de verkligen behöver.

Att ha ett arbete är viktigt och innebär att man har en roll, att man är någon som behövs, som kan bidra. Förutom en egen inkomst, som innebär att man kan försörja sig och slipper vara beroende av andra, ger ofta arbetet ett socialt liv. En vinst för alla – för arbetstagaren, för arbetsplatsen och för samhället.

Det är svårt att se att Arbetsförmedlingen har lyckats väl i detta uppdrag.  Funktionsrätt Sverige har under lång tid kunnat konstatera att personer som har funktionsnedsättningar har lika svårt att få arbete oavsett om det är hög- eller lågkonjunktur, vilket i sig är uppseendeväckande när man samtidigt periodvis uttrycker att det är en skrikande brist på arbetskraft.

Det är många personer som har funktionsnedsättningar som har prövat olika insatser, sökt mängder med jobb, praktiserat hos olika arbetsgivare, men det har ändå inte fungerat tillfredsställande. Det finns säkert en mängd olika anledningar till detta som exempelvis; dålig matchning, att vare sig arbetsförmedlaren eller arbetsgivaren är insatt i individens funktionsnedsättning, att övriga anställda inte är involverade, att personen själv inte förstår eller inser vilka krav och förväntningar som ställs i arbete, att den anställda inte har stöd eller handledning under tillräckligt lång period eller kanske kontinuerligt för att var en del av arbetsplatsen. Varje misslyckat försök bidrar också till att klivet in i arbete blir ännu högre och allt svårare att ta.

Arbetsförmedlingens insatser är inte anpassade, tillräckligt flexibla eller ändamålsenliga i den utsträckning som de borde vara.  Bristerna tydliggörs i det faktum att hög- eller lågkonjunktur inte verkar ha någon effekt på möjligheten för personer som har funktionsnedsättningar att få ett arbete. Ett faktum som inte innefattar andra grupper som står utanför arbetsmarknaden.

Självklart finns det goda exempel där arbetsförmedlaren sett både den arbetssökandes och arbetsplatsens behov och på ett konstruktivt sätt matchat ihop dessa och följt upp under längre tid. Det har då inneburit en anställning som gett vinst för alla parter. Men tyvärr är exemplen inte tillräckligt många.

I stället för att nu enögt ondgöra sig över minskade resurser för Arbetsförmedlingen bör debatten handla om vad som ska komma i stället. Hur ska insatserna och stödet utvecklas för dem som inte på egen hand får tillträde till arbetsmarknaden. Vilka lärdomar kan man och ska man dra av goda exempel från Arbetsförmedlingen och andra aktörer som har haft framgång i uppdraget. På vilket sätt bör forskning involveras och bidra till att insatserna som utformas är de som faktiskt ger resultat.

Den politik som förs har varit den samma sen 80-talet med mer eller mindre ekonomiska insatser men i grunden samma program trots att det inte visat sig vara särskilt framgångsrikt.

Det är viktigt att den debatt som nu blåser upp inte i första hand, eller bara handlar om förlorade arbetsplatser på Arbetsförmedlingen då kontor läggs ner.  Utan att samtalet också kan handla om hur något nytt och bättre ska kunna skapas som gör skillnad och möjliggör för dem som på grund av funktionsnedsättning eller andra orsaker inte har något arbete.

I januariavtalet skrevs uttryckligen att personer med funktionsnedsättning inte skulle beröras av omställningen av Arbetsförmedlingen, vilket med facit i hand inte alls är fallet. Det är oroande tyst från regeringen och arbetsmarknadsminister Ylva Johansson i denna fråga. Nu ser vi fram emot att regeringen tar bladet från munnen och berättar hur de tänkt kring våra medlemsgrupper.

 

Visa alla blogginlägg