Blogg: Det behövs fler ”Gretor”!

Under hela min livstid har jag levt gott! Jag är lyckligt lottad och aldrig varit otrygg på riktigt. Jag har levt med övertygelsen att vården fungerar och gör de insatser som är möjliga, utifrån det jag söker för. De gånger jag har behövt vård har jag alltid fått hjälp.

Jag har varit trygg i att om något skulle hända så att jag inte kan arbeta, har jag rätt en ersättning från Försäkringskassan som jag trots allt klarar mig på. Jag har tänkt att det alltid kommer att finnas en möjlighet att arbeta, om jag är villig att ta det som finns. Med andra ord att det kommer att lösa sig för att jag bor i ett land där det finns en välfärd som månar om att alla innevånare har ett grundskydd.

Tyvärr finns inte det landet längre, det som en gång var en trygg välfärdsstat har blivit ett gungfly av osäkerhet. Det blir allt mera tydligt att skillnaderna mellan människor ökar – de som har möjlighet och ekonomiska förutsättningar att på egen hand se om sitt hus, bygga en egen trygghet, försäkra sig själva och sin egendom är de enda vinnarna. De var vinnare även tidigare, men då var inte skillnaderna lika stora som i dag.

Men varför blev det så här och vem drev på? Kanske egentligen ingen och när de första förändringarna mot nedmontering av välfärden började märkas, tror jag få insåg vad som höll på att hända.

Men om var och en bara utgår från sin egen situation och dessutom omger sig med andra som har en liknande situation som en själv, finns stora risker att man distansera sig från dem som lever under andra villkor. Det har utvecklats en inställning om att vi inte behöver eller kanske inte ska dela med oss. Att vi får det vi förtjänar eller har det vi är värda. Men frågan är vem som är värd vad?

Är exempelvis den som av olika skäl, som funktionsnedsättning eller sjukdom, inte kan arbeta inte värd en tryggad ekonomi? Är hen inte värd att få behålla sin sjukpenning eller sin sjukersättning? Förtjänar egentligen någon att hänvisas till en arbetsmarknad som inte finns? Är det rimligt att den som har ett funktionhinder, inte ens får vård för vanliga och lindriga tillstånd som drabbar alla människor? På Mittuniversitetet i Östersund har man undersökt bland annat hörsel, syn och fysisk rörlighet hos 400 personer med intellektuell funktionsnedsättning. Resultaten visar att många av de som undersökts har en helt onödig ohälsa, på grund av exempelvis dåliga glasögon, vaxproppar i öronen och smärttillstånd som lätt kan åtgärdas med rätt behandling. Är det verkligen någon som tycker att dessa personer inte är värda vanlig grundläggande vård? Självklart inte.

Men så här ser verkligen ut i Sverige 2020 och frågan är om det går att backa tillbaka och återigen bygga en välfärd värd namnet?

Jag tror att det behövs modiga aktivister som på ett tydligt och pedagogiskt sätt kan strida för att Sverige ska återta sin position som välfärdsstat. Det behövs fler som strider för alla människors lika värde och att FN:s funktionsrättskonvention inte bara får vara en snygg fasad. För den som vill veta mer är vår rapport om civilsamhällets granskning av Sveriges efterlevande av funktionsrättskonventionen full av konstruktiva förslag till förbättringar. Rapporten ”Respekt för rättigheter?”

Jag tycker att det finns stora likheter mellan kampen för välfärd och mot klimatförändringarna. Det handlar i båda fallen om att kampen kan leda till uppoffringar och att alla kanske inte kan fortsätta leva i sin bubbla av olika privilegier. Det handla om att inte vilja se konsekvenserna, titta bort eller inte titta alls.

Det behövs flera ”Gretor” starka, kloka och modiga aktivister för att vända opinionen.

 

 

Visa alla blogginlägg