Nu är de flesta av oss tillbaka i vardagsrutinerna och sommaren sjunger lite på sist versen. För mig är det alltid vemodigt när sommaren tar slut men för en del är det säkert en befrielse att allt återgår till det vanliga. Att det är så beror på vem vi är och vilka förutsättningar vi har. För att få en fin sommar tror jag att det är viktigt att ha möjligheten att tillföra något extra, utöver det som finns i vardagen resten av året. Jag och många med mig har den möjligheten men det är inte en självklarhet. För vissa saknas ekonomiskt utrymme att göra något extra. Andra saknar närstående eller annat stöd vid aktiviteter som en inte kan utföra själv, exempelvis semesterresor, utflykter eller friluftsaktiviteter. Det som hör sommaren till och ger upplevelser och minnen att bära med sig resten av året.

I juli publicerade Socialstyrelsen en rapport som visar att en stor del av landets kommuner inte ens söker det statliga stimulansbidraget för habiliteringsersättningen som ska gå till arbetstagare på daglig verksamhet. Än värre är att en stor del av kommunerna inte använde sin sökta och tilldelade belopp för habiliteringsersättning under 2018. Hälften av pengarna betalades helt enkelt tillbaka till staten.

Den lilla extra ersättning som är tänkt för de allra fattigaste arbetstagarna tas alltså ifrån dem.

För dem som har ett vanligt lönearbete finns oftast möjligheten att ibland förgylla tillvaron med något extra. För den som lever på sjuk- eller aktivitetsersättning är den möjligheten obefintlig.

När jag då inser vilken nonchalans som råder när kommuner inte ens förmår att betala ut habiliteringsersättning. Då gör det ont i mig. Hur kan det vara möjligt och varför?

Betraktas habiliteringsersättningen som småpengar som inte ens är värda det administrativa besväret. Men småpengar är olika stora beroende på vem som får dem. Har jag allt jag behöver och inte behöver fundera så mycket på vad saker kostar då är några hundralappar småpengar. Men för den som har en mycket begränsad ekonomi är alla pengar viktiga. Kanske är det den här ersättningen som gör hela skillnaden om jag ska ha råd med biobesöket, weekendresan eller utflykten.

Det kommunala självstyret beskrivs ofta som en förutsättning för att kunna möta behoven hos invånarna i kommunen. Det yttersta ansvaret för kommunens invånare är därmed kommunens. Samma kommuner som av slentrian eller okunskap väljer bort ett bidrag som har mycket stor betydelse för en del av kommuninvånarna.

Om orsaken är kunskapsbrist är det djupt beklagligt, oförsvarbart och något som snarast bör ses över. Men än värre är att nonchalansen kan vara grundad i en människosyn där människor har olika värde. Detta är långt ifrån FN-konventionen om mänskliga rättigheter. Långt från intentioner och påståenden om alla människors lika värde.

För de personer som lever på sjuk-eller aktivitetsersättning finns sällan något ekonomiskt överskott. Garantinivån som omfattar de som aldrig haft ett lönearbete ligger idag på 9 590 kr i månaden före skatt. Då finns ingen möjlighet att ”unna sig något extra”.  Det kommer inte någon semesterersättning från arbetet i daglig verksamhet.  Då är det svårt att ens få pengarna att räcka till det allra mest grundläggande som mat, bostad och kläder. Många går minus varje månad, inte minst på grund av att kommunen tar ut så höga boendekostnader i gruppboenden.

Så fy skäms på alla er som inte tar ansvar och värnar om alla era invånare på ett bättre sätt. Se till att de som har störst behov får dem tillgodosedda. Jag hoppas på förbättring och ett gemensamt ansvar för att Sverige inte ska kallna mera än det redan gjort.

Läs gärna min debattartikel på hejaolika.se på samma tema.

 

Visa alla blogginlägg