Idag heter nöden Corona

Jag är kanske godtrogen som tror att det gemensamma målet i vårt samhälle är jämlikhet. I nöden blir det tydligt vilka uttalade mål som är grundade och vilka mål som mest är retorisk polityr.

I dag heter nöden corona, ett monster som nu invaderat vårt samhälle och hela världen. Vi alla är rädda för att smittas eller för att någon som står oss nära ska bli det. Om vi smittas är vi rädda för att bli riktigt sjuka och i behov av vård, en vård som kanske inte finns och den yttersta rädslan är att covid-19 blir slutet på livet.

Men vi är också rädda att förlora vårt arbete och vår försörjning, vilket många redan upplevt. Tänk om vårt välstånd inte kommer att bestå och att det vi har haft aldrig kommer tillbaka?

För att mildra de ekonomiska konsekvenserna har våra gemensamma skattkistor öppnats till förmån för företag, myndigheter och organisationer. Vi ska verkligen vara glada för att våra skattkistor inte var tomma när krisen slog till. Så långt är jag med på tankegången.

Men det som oror mig är att vissa grupper alltid får stå tillbaka både när pengarna ska samlas in och när dom ska användas. De ekonomiska skillnaderna har ökat under de senast decennierna. Människor som på grund av sjukdom eller funktionsnedsättning inte kan arbeta eller har låg inkomst, har fått stå tillbaka.

Försäkringskassans allt mera återhållsamma förhållningssätt har inneburit att människor inte får ersättning eller att ersättningen reducerats. Detta trots att förutsättningarna inte förändrats. Viktiga LSS-insatser för att få vardagen att fungera, har dragits in eller begränsats, vilket kan påverka både möjligheten att studera, arbeta och försörja sig. Arbetsförmedlingen har inte i tillräckligt hög grad bidragit till att människor som både vill och kan arbeta, faktiskt får en anställning och en inkomst. Det var några exempel, men listan kan göras längre.

Det finns personer i alla åldrar som riskerar att drabbas mycket hårt av covid-19. Det finns redan ett politiskt förslag på att dessa grupper ska kunna få smittskyddspenning. Vi tycker att det även borde inrättas en närståendepenning, för de som lever med en nära anhörig, en partner eller ett barn som tillhör en riskgrupp. Vilket skulle innebära att man kan få en ersättning om man är hemma från jobbet för att skydda sin egen eller anhörigas hälsa.

Varför är det inte en självklarhet under rådande situation? Är det för kostsamt? Eller för komplicerat att bedöma vem som ska ha rätt till ersättning. Finns det en misstro att möjligheten skulle överutnyttjas?

Det vore tragiskt om misstro är den bakomliggande orsaken. I själva verket gäller det ju alla ersättningar. Det finns alltid en risk att någon utnyttjar systemet.

Vi vet att det ofta är människor som har stora behov eller som är extra utsatta, som i kriser får det särskilt svårt. Jag är mycket orolig för att när krisen väl är över är det återigen dags att börja kämpa för att återta rättigheter.

FN:s konventioner är skapade för att utgöra ett stöd och ge riktlinjer för att säkerställa rättigheterna och behoven för särskilda grupper. Att rättigheterna ska beaktas och tillgodoses i kriser oavsett om de beror på virus, krig, miljökatastrofer eller annat.

Jag har en förhoppning om att FN:s funktionsrättskonvention nu ges den dignitet den förtjänar så att rättigheter och behov bibehålls.

Jag hoppas men är långt ifrån säker.

Visa alla blogginlägg