Blogginlägg: Missnöjet mot Försäkringskassan växer

Regeringen är äntligen på plats och turbulensen har lagt sig. Det går snabbt att glömma den frustration som jag och många med mig kände inför den tungrodda regeringsbildningen. När en ny vardag nu infunnit sig, känns det både befriande och värdefullt.

På Funktionsrätt Sverige har vi skrivit gratulationsbrev med en önskan om att få träffa de ministrar som i sin portfölj har uppdrag som på något sätt berör personer med funktionsnedsättning. Jag vet att det i själva verket är allihop, men problemet är bara att det vet de inte själva. Det i sin tur innebär att det kommer att krävas en viss övertalning för att få träffa dem och några kommer vi inte att få träffa. Men politik handlar alltid om frågor som berör alla människor oavsett om det gäller arbete, sjukvård, miljö, försvar etcetera. Det är något som behöver förklaras för politiker och beslutsfattare om och om igen för det tycks vara svårt att förstå.

Den första att tacka ja på vår förfrågan var socialminister Annika Strandhäll och vi träffades häromdagen. Vi hade båda ett intresse av att prata om Försäkringskassan. Det är en myndighet som de flesta inom funktionshindersvärlden berörs av och har synpunkter på. För många innebär det dessutom en livslång relation, en relation där det inte går att ”göra slut” hur gärna man än vill.

Under senare år har det blivit tydligt att Försäkringskassan i sin iver att göra rätt, vara rättvisa och inte på något sätt överkompensera någon i stället gör fel och fel många gånger. Det verkar vara en sanning inom alla de områden som Försäkringskassan ansvarar för. Myndigheten tolkar lagar och regler på ett sätt som inte sällan står i strid med avsikten att bidra till människors försörjning och trygghet.

Detta förhållningssätt är förödande – många människor hamnar i kritiska situationer därför att ersättning dragits in eller minskat radikalt. Det handlar ofta om personer som redan innan levde i en ekonomisk utsatthet och som heller inte alltid har kraft eller möjlighet att överklaga beslut och driva sina rättigheter. Detta leder till svåra ekonomiska konsekvenser och stor otrygghet.

Det som just nu är högaktuellt är förändringen av handikappersättningen som successivt ska fasas ut och ersättas med en merkostnadsersättning. I den proposition som antogs inför förändringen var regeringen tydlig med att det skulle ske en successiv och mjuk övergång till det nya systemet.

Tyvärr har inte den intentionen fått tillräckligt genomslag inom Försäkringskassan. I stället verkar Försäkringskassan satt igång ett omfattande arbete med att ompröva beslut, även de som inte var tidsbegränsade.

Jag har själv bevittnat detta på mycket nära håll. Ett oförberett samtal från Försäkringskassan med ett antal frågor två dagar före julafton, slutade med ett beslut i brevlådan mellan jul och nyår om indragen handikappersättning med omedelbar verkan. En hastig och förödande neddragning på 1200 kr i månaden av en redan låg inkomst. För någon som står mig nära.

Sedan dess har vi på Funktionsrätt Sverige hört flera liknande vittnesmål kring handikappersättningen. Den redan stora högen av klagomål och bestörtning över Försäkringskassans hantering växer dagligen och här ingår samtliga ersättningsformer.

Det handlar å ena sidan om flitiga handläggare som vill göra rätt och för dem har rätt blivit detsamma som att  begränsa kostnader för olika ersättningar. Lagen och dess praxis används som rättesnöre för likvärdiga bedömningar – för en rättssäker myndighetsutövning.

Det handlar å andra sidan om människor som blir bedömda och fråntagna sina rättigheter. Och rättssäkerheten måste givetvis gälla även för individen, som har rätt till en individuell bedömning. För detta krävs både tid och kompetens från Försäkringskassans sida. Så är det inte idag.

Följderna blir katastrofala för många och för att som individ komma i närheten av att få upprättelse, krävs både förmåga och ett omfattande arbete.

Det här måste påtalas och tas strid för. Jag lovar att göra så gott jag kan.

 

 

.

Visa alla blogginlägg