Först sommar, sen ska vi prata funktionsrätt på allvar

Så skönt att sommaren redan visat sig från sin bästa sida, den som visas upp i alla turistbroschyrer om Sverige. Vi får hoppas att sommarvädret består och att det som vanligt ger både värme och regn. Det vore skönt att något är som det brukar vara.

De senaste månaderna har varit allt annat än som det brukar vara. Kantade av ovisshet om hur länge vi kommer att ha coronaviruset som vår ständiga följeslagare, tillsammans med alla nödvändiga men besvärande restriktioner.

Under pandemin har vårt samhälles verkliga sprickor blottats och vi har blivit varse hur bräcklig grunden i välfärdssystemet är. Under krisen har de människor som har störst behov också påverkats allra mest. Och även denna gång är det de som behöver allra mest, som får allra minst. Och sist av alla.

Det skakades på många huvuden när frågan ställdes om en allmän smittspridning var att vänta i Sverige. Sedan slog pandemin till och samhället stod lamslaget.

Men varför fanns ingen krisberedskap på plats när krisen slog till? Är inte en pandemi ett möjligt krisscenario? Eller är denna typ av hot svårare att rusta för? Det rustas för yttre och inre våld med militär och polis som ska skydda oss. Men dessa åtgärder hade inte mycket att sätta emot när pandemin slog till, förutom möjligen i uppbyggnaden av ett fältsjukhus, som förvisso aldrig användes.

Men när det gäller vård och omsorg har det blivit uppenbart att den i stället för att upprustats har nedrustats. Det är tydligt inom äldrevården, men även när det gäller insatser och verksamhet för personer med funktionsnedsättningar. Det handlar om kommunernas oförmåga och kanske till och med ovilja att satsa på kvalitet inom dessa områden. En dålig grund och sprickor i fasaden fungerar när allt flyter lugnt. Men när krisen slår till blir bristerna tydliga och det finns inget kitt i världen som kan dölja de djupa sprickorna.

Frågan om riskgrupper har varit viktig. För lika viktigt som att skydda äldre är det förstås att skydda personer som riskerar ett allvarligt sjukdomsförlopp vid covid-19. Vi blev lättade när Socialstyrelsen kom med sin rapport den 17 april, där det tydliggjordes att både personer i de definierade riskgrupperna och deras närstående i samma hushåll skulle avstå från att arbeta om arbetet inte kunde utföras på ett smittsäkert sätt.

Vi kände oss trygga med att regeringen utifrån Socialstyrelsens analys och rekommendationer skulle ge de bästa förslagen och ta de bästa besluten för att skydda alla i riskgrupp från smitta. Och därmed minska risken för allvarlig sjukdom och fler döda.

Så blev det inte. En smittskyddspenning för personer i riskgrupp finns på plats, men inga pengar kommer att betalas ut innan det blir höst. En besk karamell att svälja för de som varit hemma från arbetet utan ersättning sedan början av mars.

För deras närstående i samma hushåll är situationen ännu värre, här är det bara de som både förvärvsarbetar och arbetar som personlig assistent eller som får närståendebidrag för att vårda sina närstående som ens kommer på frågan för ersättning. En obegriplig avgränsning om du frågar mig.

För alla de som avstått arbete, utan ersättning för att skydda sig själva och sina kära från sjukdom och i värsta fall död, och vars ekonomi raserats under den oförglömliga våren 2020 är detta en katastrof. Vi undrar hur det kunde bli så fel. Vi har ställt frågor och vi inväntar svar.

Detta är det nära perspektivet, det långa perspektivet är också allvarligt. Vi har länge väntat på en ny funktionsrättsstrategi och nu är det verkligen dags. I det begynnande kölvattnet av corona, av alla konsekvenser vi sett för våra medlemsgrupper – från uteblivna behandlingar och insatser, uselt smittskydd på LSS-boenden, nedprioriteringar i vården, ensamhet, isolering och psykisk ohälsa, en smittskyddspenning som dröjt många månader in i krisen med för många en raserad privatekonomi som följd– kan vi dra slutsatsen att funktionsrättsperspektivet måste med från början i alla politiska beslut. Coronakrisen kastar ljus på behovet av en mer konkret styrning i den offentliga förvaltningens olika delar.

Funktionsrätten omfattar oss alla – den berör dig, mig eller våra nära någon gång under livet – och den måste prioriteras och lyftas.

När sommaren är över och semestern är slut kanske vi vet lite mer om vad som kommer efter corona och vilka de verkliga konsekvenserna blev. Vi har just nu en stor enkät ute om konsekvenserna för våra medlemsgrupper. Resultatet från den kommer vi att återkomma till.

Min förhoppning är att vi alla lärt oss något och beredskapen utvecklas. Men kanske främst att vi inte går tillbaka till den vardag som var innan pandemin utan använder den kunskap och erfarenhet vi fått. Sen ser jag fram emot att prata funktionsrätt med regeringen – på allvar

Önskar en så bra sommar som det bara är möjligt!

 

Visa alla blogginlägg