I dag var det första morgonen som det var frost på marken. Riktig frost som både syns, känns och frasar när man går, hösten är här. Men tyvärr är att det även är frost i samhället, en kyla som uppstått och fått fäste.

Jag får en känsla av att personer med funktionsnedsättning och kronisk sjukdom av allt fler ses som en belastning för samhället. Ett synsätt som tagit fäste och sprider sig i befolkningen och därmed även inom politiken och vise versa.  Det är en smitta som kan betraktas som långt allvarligare än covid-19. En smitta där social distansering istället är skadlig och där riskgrupperna är människor som sällan eller aldrig reflekterar över mänskliga rättigheter och allas lika värde.

För ett år sedan, innan pandemin bröt ut, var det stående budskapet att det saknades resurser för att tillgodose rättigheterna för personer som har funktionsnedsättning eller livslånga sjukdomstillstånd.

Detta har också varit förklaringsmodellen i diskussionen om LSS. En bra, men allt för kostsam reform som måste utredas och bantas. Även om det i första hand var den statliga assistansen som ifrågasattes, så plockades perspektivet även upp av kommunerna som under flera år har beviljat allt färre och allt lägre grader av insatser Vi hör också att det förekommer att insatser beviljas, utan att verkställas.  Det finns även många kommuner som inte lever upp till sina lagstadgade åtaganden, särskilt tydligt är det när det gäller LSS boenden. Det saknas boenden eller de boenden som erbjuds är allt för kostsamma för den boende. Dessutom behövs skarpare tillsyn av LSS-boendena. Här visar SVT:s Uppdrag granskning att det förekommer rena lagbrott som inlåsning, kränkningar och våld på vissa av landets LSS- boenden. Något vi reagerat emot i ett samlat uttalande.

Arbetslinjen har också marknadsförts som det enda rätta. Budskapet är att alla ska göra rätt för sig genom egen försörjning.

Funktionsrätt genomförde en medlemsenkät med fokus på alla försäkringskassans ersättningsformer. Resultatet tydliggjorde mycket stora svårigheter att få den ersättning man behöver och är berättigad till, vilket gällde alla bidragsformer.

Att beviljas sjukersättning på grund av sjukdom eller funktionsnedsättning visar sig näst intill omöjligt även om det är uppenbart att möjligheten att arbeta är i det närmaste obefintlig. Tanken var väl ändå att det var då man ska har rätt till ersättning?

I de fallen fungerar inte arbetslinjen. För den enskilde innebär det att man inte har någon försörjning utan hänvisa till kommunalt försörjningsstöd. Med allt vad det innebär av fattigdom och utanförskap.

Ett annat exempel är förändringen av vårdbidrag och handikappersättning till omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning som också inneburit stora ekonomiska konsekvenser för enskilda och familjer. SVT Nyheter gjorde nyligen en granskning som visar att hela 55 procent av de familjer som beviljades vårdbidrag före reformen, nu förlorat sitt bidrag eller fått det kraftigt reducerat, trots att inget annat förändrats.

När sen Corona gjorde sitt inträde i Sverige och övriga världen var politiken enig om att tillskjuta ekonomiskt stöd till näringslivet och andra aktörer i syfte att klara den ekonomiska krisen. Det verkade då som att Sveriges tillgångar var oändliga. Med ett undantag, ersättningen till personer som tillhörde riskgrupper eller som hade närstående som tillhörde riskgrupp och därför inte hade något annat val än att stanna hemma från jobbet. De följde Folkhälsomyndighetens råd och blev utan inkomst och ibland även sitt arbete. Till sist kom ändå beskedet om ersättning men det tog lång tid och gällde endast ett fåtal personer och inte under hela perioden. Vi väntar fortfarande på besked om när ersättningarna kommer att beviljas igen.

Sverige är ett av värdens rikast länder så varför har vi så svårt att inse vi har stora möjligheter att skapa bra förutsättningar för alla invånare. Att mänsklig mångfald ger ett värde som är långt mera värdefullt än ett samhälle där alla är lika.

Visa alla blogginlägg