Debatt: Alla barn är olika, därför behövs inkludering

Det pågår just nu en debatt om inkluderingen i skolan. Ett antal skribenter, bland andra Jan Björklund (L), menar att inkluderingen gått för långt och ger uttryck för en syn på barn och skola som hör hemma i en annan tidsålder. Idag skriver vi, DHR och Unga Rörelsehindrade debatt i Dagens Samhälle om att inkluderingen tvärtom behöver gå längre.

Allra mest problematiskt blir det när man ställer barn med funktionsnedsättning mot övriga barn, så som professor Inger Enkvist (SvD 15/4) gör när hon skriver att elever med alla typer av problem integreras in i vanliga klasser, på bekostnad av majoriteten av elevernas undervisningskvalitet.

Jan Björklund är inne på samma spår i DN 20/4. ”I takt med att inkluderingstanken befästes har kunskapsresultaten i svensk skola fallit.” Liberalerna vill nu öka antalet särskilda klasser eller undervisningsgrupper samt att fler ska gå om årskurser.
Föräldern och beteendevetaren Therese Vänerljung föreslår i Dagens Samhälle 13/4 att ”en specialskola inrättas i varje kommun där barn med våldsproblematik – oavsett om de har en diagnos eller inte – kan få det stöd och resurser som de behöver”.
Expressens ledarredaktion (26/4) hejar på och låter två exempel där enskilda elever utgjort ett problem för övriga elever, tjäna som bevismaterial på att inkluderingstanken nu bör skrotas.

I nämnda artiklar förekommer en sammanblandning mellan begreppen integrering och inkludering.

Integrering innebär att elever med funktionsnedsättning placeras i befintliga, allmänna klassrum utifrån tanken att de ska anpassa sig efter de rådande kraven. Det synsättet leder till segregering och stor utsatthet. Inkludering i sin tur innefattar en process som innebär förändringar i skolan för att eliminera hinder för inlärning. Här finns flexibla läroplaner och metoder anpassade efter olika styrkor, behov och inlärningsstilar. Arbetssättet medför att det behövs stöd, skäliga åtgärder och tidiga insatser så att alla elever kan uppnå hela sin potential. Så fungerar inte skolan idag. Tanken är att inkludering är värdefull för alla elever och ökar kunskapen om att människor är olika.

Det Björklund, Enkvist, Vänerljung och Expressens ledarsida ger uttryck för innebär en förflyttning mot ökad segregering, som i skolans värld uppstår när elever med funktionsnedsättning isoleras från elever utan funktionsnedsättning, exempelvis genom undervisning i separata miljöer. Som de flesta vet är segregering något dåligt. Medan inkludering sedan minst 30 år tillbaka räknas som det bästa instrumentet för rättvisa, fred och jämlikhet i världen.

Tanken strider dessutom mot både Skollagen och FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som antogs i Sverige 2008.
Skollagens (kap 1, §4) fastslår att i utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov och ge stöd och stimulans så att eleverna utvecklas så långt som möjligt.
I nämnda konvention (artikel 24, paragraf 1) står att konventionsstaterna är skyldiga att säkerställa rätten till utbildning för personer med funktionsnedsättning i ett inkluderande utbildningssystem. Det innefattar hela skolgången med början i förskolan.
Även Agenda 2030:s fjärde globala mål för hållbar utveckling bekräftar värdet av inkluderande utbildning för utbildningsmässiga, sociala och ekonomiska vinster och ett gott samhälle.

Själva poängen är att alla barn är olika och därför måste olika lösningar rymmas i den befintliga skolmiljön. Och för vissa och under vissa delar av skoltiden kommer speciallösningar vara det enda och bästa alternativet. Vi har en lång väg kvar innan det råder full inkludering i skolan, men en pedagogiskt, fysiskt och socialt tillgänglig och inkluderande lärmiljö måste vara målet.

Att det i skolan fortfarande saknas adekvat stöd för barn med behov, specialkompetens, tillgängliga läromedel, tillgänglig kommunikation och så vidare är det verkliga problemet. Den dagen svensk skola full ut lever upp till lagar, bestämmelser och mänskliga rättigheter kan vi ta en ny diskussion om den sanna inkluderingens brister och företräden.

Elisabeth Wallenius, ordförande Funktionsrätt Sverige

Rasmus Isaksson, ordförande DHR, Delaktighet Handlingskraft Rörelsefrihet

Björn Häll Kellerman, ordförande Unga Rörelsehindrade

Länk till artikeln i Dagens Samhälle