Funktionsrätt Sveriges ordförande Lars Ohlys tal vid dagens extrakongress

Vi samlas idag för att avgöra dels förtroendet för mig som ordförande i Funktionsrätt Sverige, dels för att diskutera hur organisationen ska gå vidare efter höstens turbulens.

Vi gör det också efter ett halvår då vi påverkat och haft ett inflytande som det var länge sedan vi var i närheten av. Vi har anledning att vara stolta över vad vi åstadkommit sedan förra ordinarie kongressen i alla våra prioriterade frågor. Vi har fått upp LSS-frågan på dagordningen och tvingat regeringen att backa och möta den hårda kritiken mot besparingar och nedskärningar. Vi har samlat hela rörelsen i arbetet för att återupprätta LSS intentioner och för att kritiskt följa den utredning som enligt direktiven mest ska inriktas på kostnadsminskningar. Vi har producerat flera ställningstaganden, det senaste som snart presenteras handlar om rätten för anhöriga att arbeta som personliga assistenter.

Vi har ifrågasatt begreppet ”nedsatt arbetsförmåga” och fått med regeringen på att utreda hur det kan ersättas. Även om sjuk- och aktivitetsersättningen nu höjts är den fortfarande skamligt låg och det är många som drabbats av psykisk ohälsa eller annan funktionsnedsättning som döms till politiskt beslutad fattigdom. För den som arbetar på daglig verksamhet kan det ofta vara en ren förlust att arbeta, eftersom lunchen kostar mer än ersättningen. Vi är den organisation som ska se till att rätten till försörjning inte göms undan i valrörelsen.

Vi har fört fram hård kritik mot den tandlösa patientlagen och krävt att Sverige, liksom andra länder i Europa, beslutar om en patienträttighetslag istället. Vi arbetar hårt för jämlik hälsa och vård efter behov, frågor som berör alla våra medlemsförbund.

Vi har varit mycket kritiska till att regeringen inte verkat inse vikten av fler specialpedagoger men framförallt till att utbildningen för lärare och rektorer i mycket större utsträckning måste ge kunskap om behoven för elever med funktionsnedsättning och särskilt då neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Vi försöker alltid lyfta barnperspektivet och arbetar för en inkluderande skola som alla kan gå i, oavsett funktionsvariation.

Och vi har fått upp frågan om Sveriges åtaganden enligt Funktionsrättskonventionen på dagordningen. Även om kunskapen – både bland allmänheten och alltför många beslutsfattare – fortfarande är bristfällig så har vi lyckats få fler att förstå att en internationell konvention inte är fråga om något fritt valt arbete för beslutsfattarna utan gäller i Sverige när den ratificerats. Vi fortsätter att påverka Sveriges arbete med Agenda 2030.

Bakgrunden till denna extrakongress är dock en annan. På en fest i Malmö kände sig en kvinna besvärad av min uppvaktning. När jag i efterhand fick veta att hon känt sig begränsad av mig bad jag om ursäkt för att jag uppträtt på ett sätt som hon upplevt som olämpligt. En månad senare blev kvinnan uppmanad av Vänsterpartiet att polisanmäla. Polisanmälan lades ner, men kvar fanns ett utpekande av mig på sociala medier. Jag har valt att inte ge en egen version av vad som hände den kvällen, men jag vill klargöra att jag inte gjort mig skyldig till något övergrepp eller sexuella trakasserier.

När någon har stark kritik mot mitt uppförande finns det enligt mig bara en sak att göra: Att mycket tydligt be om ursäkt och försöka se till så att det inte upprepas. Att ta ansvar innebär för mig att inte bara ångra det gjorda utan att också försöka gottgöra det med en ärligt menad ursäkt.

Jag har fått frågan om vad jag skulle råda andra som pekas ut eller kanske polisanmäls. Jag önskar att jag då klart och tydligt skulle kunna säga att mitt råd är: ”Ta ditt ansvar, tala om att det handlar om dig, be om ursäkt och stå för vad du gjort”.

Men tyvärr så tror jag inte att jag skulle svara så. Anledningen är att det är ett mycket högt pris att betala för en offentlig avbön.

Jag har varit öppen med att jag polisanmälts och nämnts i samband med Metoo genom att berätta om det för personalen på kansliet, för styrelsen och i en artikel i Svenska Dagbladet. Styrelsen visade mognad genom att ta ett gemensamt ansvar för information till förbunden och lade också ut ett uttalande på hemsidan med rubriken ”Vi välkomnar Metoo”.

Att artikeln skulle ge mycket uppmärksamhet hade jag förutsett. Dock blev genomslaget större än jag trott och reaktionerna från framförallt Vänsterpartiet var svåra att förutse. Vänsterpartiets ledning meddelade att de beslutat stänga av mig från deltagande i alla partiarrangemang på obestämd tid. Partiföreträdare valde att kalla mig ”förövare”, vilket mycket väl kan vara förtal i lagens mening.

Det är omöjligt för mig att veta varför Vänsterpartiets ledning valt att agera på det sättet. Kanske var man rädd för att beskyllas för att inte ta Metoo-uppropen på allvar om man inte tog till överord och hårda åtgärder. Deras agerande påverkade säkert även vår styrelse.

Lördagen den 25 november kallades styrelseledamöterna till ett möte som jag inte blev informerad om. Två av ledamöterna fick i uppdrag att kontakta mig och meddela att styrelsen ansåg att jag borde avgå.

Jag blev ställd när jag på söndagen den 26 november fick detta telefonsamtal. Styrelsen valde att gå förbi de demokratiska strukturerna och agerade i ett mycket upphetsat läge. Ni vet ju likaväl som jag att så hanterar vi inte val och förtroendefrågor i Funktionsrätt Sverige. Vi har stadgar att följa och vi har kongressen som högsta beslutande organ som avgör frågor om förtroende för personer med förtroendeuppdrag.

Att försöka göra sig av med en företrädare utan att låta de demokratiska instanserna säga sitt hade – om det lyckats – lett till att ni i medlemsförbunden förvägrats rätten att diskutera saken och avgöra den under demokratiska former.

Styrelseledamöterna presenterade också ett uttalande som tillställdes alla medlemsförbunds ordföranden natten till 27 november.

Mitt svar var följande:

”(…) Jag har inför styrelsen redogjort för vad som hände den aktuella kvällen. Den som vill ha min version kan höra av sig till mig. Det finns ingenting i mitt agerande den aktuella kvällen som är i närheten av att vara brottsligt eller åtalbart. Däremot har en kvinna uppfattat att jag varit alltför närgången och efterhängsen vilket jag naturligtvis måste ta ansvar för och därför också bett om ursäkt för.”

Efter det har sju medlemsförbund kontaktat mig för att fråga efter min version av vad som hände den kvällen. Jag är väldigt tacksam mot er som hört av er.

Mitt brev fortsatte: ”Detta är naturligtvis en kris för hela organisationen, och jag är gränslöst ledsen för att jag förorsakat detta. (…) Vårt viktiga arbete för mänskliga rättigheter (…) försvåras av det läge jag försatt organisationen i just nu.

Samtidigt måste en organisation i kris förhålla sig till två principer: 1. Fatta inga beslut i panik. Vi måste skapa andrum och möjligheter att tala med varandra om vad som hänt och hur vi bäst går vidare. 2. Lita till de demokratiska strukturerna. Vi har förtroendevalda som tillsammans måste hantera situationen och det bör göras i möten där alla är med och ingen utestängs.

(…) Jag menar att organisationen har allt att vinna på att vi tillsammans hanterar situationen och diskuterar vad som är bäst. Jag återkommer med besked om det är i form av ett snabbt inkallat ordförandemöte eller en extrakongress enligt stadgarna. Det beslutet ska styrelsen fatta på ett möte där samtliga är med.”

Det är dessa två principer som styrelsens agerande har utgått från sedan dess. Det handlar om att även i kris hålla kvar rätten att fatta sina egna beslut och inte drivas i någon riktning av krafter utanför organisationen. Därför är den här kongressen ett styrkebesked och ett bevis på att det är medlemsförbunden som bestämmer, ingen annan. Det kan vi vara stolta över.

På styrelsemötet 8 december beslutades enhälligt att sammankalla till denna extrakongress. Under det mötet lades inte ett enda förslag till tillägg eller förändring av de beslut som föreslogs. Inget förslag avslogs utan det var en helt enig styrelse enligt protokollet.

Däremot blev en annan fråga diskuterad på mötet. Det handlade om att flera personer blivit utsatta för ryktesspridning och falska uppgifter i en konversation bland styrelsens ledamöter. Det handlade om mig men även om tjänstemän på vårt kansli som beskyllts för att inte ha integritet, för att ha blivit ålagda munkavle av mig och gå mina ärenden eller för att sabotera för styrelseledamöter.

Sådana anklagelser är helt oacceptabla. Vi har en oerhört kompetent personal på vårt kansli. De har integritet och skulle aldrig ta ställning i frågor som de inte har att avgöra. Inte heller skulle de låta låna sig till att gå någon annans ärenden än organisationens.

Jag vill vara väldigt tydlig med att så här ska vi inte agera i Funktionsrätt Sverige. Vi ska tala med varandra och vi ska lyssna på varandra. Och framförallt ska vi vara rädda om dem som jobbar och sliter varje dag för att föra ut våra frågor och stärka vårt inflytande över samhällsutvecklingen. Ingen kommer i längden orka arbeta i en organisation om man behandlas på ett oschyst sätt.

Vår organisation borde vara mycket bättre än så. När anklagelserna och polisanmälan mot mig blev offentliga sade en mig närstående: ”Vilken tur att du är aktiv i en organisation som aldrig hyllat det felfria”. Hen menade nog att i en organisation som vår borde förståelsen för att vi inte alltid är perfekta vara stor. Vi, om några, borde kunna hantera att människor begår fel. Det viktiga borde vara att den som begått fel inser det, ångrar sig och försöker gottgöra dem som utsatts.

Jag har stor förståelse för att många bildat sig en uppfattning om vad som hänt på uppgifter i media. Jag har också stor förståelse för att inte minst Vänsterpartiets agerande har rest nya frågor. Att detta leder till krav på att jag ska lämna mitt uppdrag är inte märkligt. Det är varje medlemsorganisations sak att bilda sig en uppfattning i förtroendefrågan och agera därefter.

Jag vill också passa på att be er om ursäkt. Genom mitt olämpliga beteende har vi tappat fokus och tempo i arbetet. Jag vill särskilt rikta den ursäkten till den övriga styrelsen och också framföra ett stort tack för att ni tagit ett gemensamt ansvar för Funktionsrätt Sverige i en svår tid.

Men jag vill att vi också frågar oss vilken organisation vi vill vara. Jag har i styrelsen och på kansliet försökt få till en förtroendefull kultur som bygger på att vi tar gemensamt ansvar för det organisationen gör, stöttar varandra och ger varandra utrymme att våga göra saker. Jag har formulerat det så här: Om den som vågar gör nio bra saker och en mindre bra så är det väsentligt mycket bättre än att någon i rädsla för att göra fel inte gör någonting.

Anledningen till att jag vill att vi ska fungera på det sättet är att vi måste lite på varandra. Vi är bra! Och ingen ska behöva vara orolig för att göra fel, fel gör vi nämligen allihop. Men en organisation som utmärks av förtroende blir också en organisation där människor vågar göra saker, en organisation som får mycket gjort.

Ett sådant förhållningssätt ställer krav på ärlighet och öppenhet. Det utesluter att vi går bakom ryggen på varandra. Ett sådant sätt att arbeta kräver ryggrad och styrka att våga vara oense i sak utan att det påverkar möjligheten att samarbeta.

Jag har aldrig trott att det finns felfria människor. Vi människor begår misstag, ibland sårar vi en medmänniska, under ett liv händer det att vi gör bort oss. Jag är också uppfostrad att ta ansvar, dra lärdom och be om förlåtelse när det är jag som gjort fel.

Funktionsrätt Sverige är Sveriges största och viktigaste organisation för personer med funktionsnedsättning och kroniska sjukdomar. Ingen annan organisation är så aktiv i att driva övergripande frågor om jämlik vård, arbete och försörjning, utbildning för alla, återupprättande av LSS och att värna Funktionsrättskonventionen.

Funktionsrätt Sverige är större än de ingående förbunden. Vår organisation är ett utmärkt exempel på att summan ibland blir större än de enskilda komponenterna. I upphetsat tonläge kan det ibland vara svårt att se hur viktigt det är att värna organisationen. Men det är det som är vår uppgift.

Jag har hört medlemsförbund hota med att gå ur Funktionsrätt Sverige om inte besluten på denna extrakongress går deras väg. Det är inte ett ansvarfullt förhållningssätt. Jag vill verkligen vädja till er alla att inte ta till överord i den diskussion som nu ska följa och att inte säga saker som riskerar att öka splittringen i organisationen. Vi har ett ansvar för att möjligheterna att arbeta för våra prioriterade frågor inte minskar.

Jag vill också vara tydlig med att det är ni som har beslutanderätten. Jag och styrelsen är överens om att ta vårt ansvar oavsett vilket beslut ni kommer fram till. Om ni bestämmer att ni vill se val av en ny ordförande på en extrakongress 8 mars kommer jag att göra allt för att det skiftet sker på ett lugnt och ansvarsfullt sätt som underlättar för den som blir vald att göra ett bra jobb.

Och arbetsuppgifterna finns kvar: Vi ska lyfta frågan om var och ens funktionsrätt och vikten av jämlikhet för att samhällsutvecklingen ska leda till att fler kan leva ett bra liv. Och vi gör det under ett valår då ingenting i förväg kan anses avgjort.

Vår kamp för att återupprätta LSS intentioner fortsätter med oförminskad styrka. Även de av våra förbund som inte själva har medlemmar som är berörda av LSS och personlig assistans inser att denna fråga är avgörande för hela vår rörelse. Det handlar om de grundläggande rättigheter till ett självständigt liv som mycket av vårt arbete utgår från. Konsekvenserna av den ensidiga inriktningen på besparingar är katastrofala för många rättighetsbärare.

Det finns skillnader mellan våra medlemsförbund. Några förbund är stora, andra är rätt små. Några är mer aktiva i frågor som rör vård, andra arbetar mest med utbildningsfrågor. Ibland kan det vara svårt att se vad som binder oss samman. Men den svårigheten upphör när vi träffas och diskuterar vilka frågor som är viktiga och varifrån hoten mot ett förverkligande av våra visioner kommer.

Särskilt tydlig blir den gemensamma utgångspunkten för oss alla under ett valår. I Sveriges riksdag finns ett högerextremt parti vars grundidé är att människor har olika värde. Sverigedemokraternas människosyn leder inte bara till rasism och hatfylld retorik – i förlängningen angrips allt det som avviker från normen. Vår idé om ett samhälle där alla ges förutsättningar att bli sitt bästa jag, vår vision om ett samhälle där var och en ges möjlighet att utveckla sina egna förmågor och styrkor står i direkt motsättning till det samhälle som riskerar at skapas om Sd får ökat inflytande över politiken.

Men hoten kommer också från etablerade partier som anammar alltmer av högerextrem politik. Och när såväl socialdemokrater som moderater är beredda att sätta en prislapp på människovärdet då behövs vi mer än någonsin.

Vi är inte en organisation som ser människor med funktionsnedsättning eller kronisk sjukdom som offer eller som ”svaga grupper”. Vi samlar människor med en betydande styrka, men också människor som sinsemellan är så olika man kan vara. Bland oss finns alla sorter, vi är i sanning en organisation för mångfald. Vi är vare sig bättre eller sämre än andra men vi bärs fram av en idé om att alla har rätt till självbestämmande och frihet. Alla har rätt att fatta de avgörande besluten om sitt eget liv.

Glöm aldrig det som binder oss samman och gör oss starka. Glöm aldrig vårt uppdrag. Vi har ett ansvar.