Skolämnet idrott och hälsa ska få 100 fler timmar i grundskolan. Skolverket har fått i uppdrag att analysera hur dessa ska fördelas i de olika stadierna. Myndigheten ska också undersöka hur mer rörelse under skoldagen kan främja elevernas utveckling. Idag skriver vi debatt i Dagens Samhälle tillsammans med Riksförbundet Attention och en lång rad andra organisationer.
I grunden tycker vi att det är bra med fler idrottstimmar. Rörelse och fysisk aktivitet är viktigt för barns utveckling och lärande. Men det räcker inte att bara lägga på fler timmar och tro att det är hela lösningen — ”mer av samma” löser inte problemet.
I en studie från Centrum för idrottsforskning (CIF) framkommer att cirka sex procent av unga deltar sällan eller aldrig i skolans undervisning i idrott och hälsa. De är stillasittande på rasterna, de tillhör sällan föreningsidrotten och de har en i övrigt fysiskt inaktiv fritid. Vi har all anledning att tro att många inom den gruppen har neuropsykiatriska eller andra funktionsnedsättningar eller psykisk ohälsa. Trots det, talas det sällan om vad den gruppen behöver för att de ska röra sig mer. Centrum för idrottsforskning (CIF) lyfter också att de största folkhälsovinsterna nås om det går att aktivera de som är minst fysiskt aktiva.
För att nå den grupp som behöver detta mest, måste stöd och anpassningar följa en satsning mot mer rörelse i skolan. Alternativ som inte handlar om att stoppas in i en mall och bli jämförd med andra behöver också tas fram. Universell utformning och ett tydligt elevperspektiv måste bli en självklar förutsättning i alla skolor. Annars riskerar de elever som bäst behöver rörelse att missa den positiva effekten, till exempel elever med funktionsnedsättning som är mer stillasittande än andra elever. Vi befarar till och med att fler idrottstimmar kan öka på den utbredda psykiska ohälsan som skolan i dag redan är en orsak till (enligt en färsk rapport från Folkhälsomyndigheten). För i dag får eleverna inte stöd och anpassningar inom idrottsundervisningen i den utsträckning som behövs. De får ingen chans att bygga sin fysiska självkänsla eller utveckla sina motoriska färdigheter. De klarar inte av att hänga med. I stället sjunker självkänslan och tilltron till sina förmågor och idrottsundervisningen förknippas med oro och ångest.
För att eleverna tidigt ska få förutsättningar att utveckla sin fysiska självkänsla och motorik tycker vi att de här 100 timmarna ska fördelas i de lägre åldrarna. Barn som får chans att tidigt bygga fysisk självkänsla har förutsättningar att fortsätta att idrotta.
Den planerade satsningen kan bli lyckosam och de positiva effekterna kan komma alla elever till del, men då behöver dagens brister i stöd och anpassningar inom idrottsundervisningen komma upp till ytan. Huvudmän och skolledarna behöver diskutera hur idrotten ska organiseras och planera vilka kompetensutvecklingsinsatser som behövs. Lärarutbildarna behöver utvärdera i vilken omfattning deras blivande lärarstudenter får med sig tillräckliga verktyg för att möta alla elever i sin idrottsundervisning. Våra politiker och statliga skolmyndigheter behöver uppmärksamma dagens brister och lägga förslag om att öka kunskapen om funktionsnedsättningar i lärar- och rektorsutbildningen.
Det här är allvar, det gäller våra barn och deras hälsa. Det är 2018, valår och barn trasas sönder i en skola som de måste gå i. Trenden med ökad psykisk ohälsa måste brytas, och våra barns missförhållanden i skolan åtgärdas!
Anki Sandberg, ordförande Riksförbundet Attention
Elisabeth Wallenius, ordförande Funktionsrätt Sverige
Ulla Adolfsson, ordförande Autism- och Aspergerförbundet
Lars Berge-Kleber, ordförande Afasiförbundet/Talknuten
Håkan Thomsson, ordförande, Synskadades Riksförbund
Jimmie Trevett, ordförande Riksförbundet för Social och Mental Hälsa
Emil Hellkvist, Förbundet Unga Rörelsehindrade
Maria Persdotter, ordförande RBU
Peter Andersson, opinionsbildare, Lika Unika
Bengt-Erik Johansson, ordförande Dyslexiförbundet