Debatt: Vår alternativa rapport inför FN-förhöret om funktionsrättskonventionen

Den 3 dec firas den internationella funktionsrättsdagen. Trots att det gått 15 år sedan Sverige anslöt sig till FN:s funktionsrättskonvention avspeglas den varken i lagstiftning, i policy eller i praxis.  Den samlade funktionsrättsrörelsen delar bilden att rättigheterna för personer med funktionsnedsättning backar. Nu behöver regeringen ta fasta på FN:s kritik och tillsammans med funktionsrättsrörelsen vända den negativa trenden med en konkret handlingsplan för politiken.

I mars ska Sverige för andra gången förhöras av FN:s övervakningskommitté om hur landet uppfyller sina åtaganden i Funktionsrättskonventionen. Inför förhöret kommer civilsamhället att leverera en rapport till kommittén om vår bild av hur Sverige lever upp till konventionen, en så kallad alternativrapport. Vår bedömning är att det behöver göras väldigt mycket. Det finns en rad konkreta utmaningar, en är att den nuvarande funktionshinderstrategin (2021–2031) saknar mätbara mål, konkreta politiska åtaganden och låter myndigheter föreslå sina egna mål.

På gruppnivå rapporterar personer med funktionsnedsättning sämre livsvillkor, levnadsvanor och sämre hälsa (32,7%)[1], jämfört med den övriga befolkningen (5,4%)[2].

Redan före lågkonjunkturen har andelen av BNP som utgörs av budgeten för insatser vid funktionsnedsättning och sjukersättning minskat under decennier[3]. Effekten är ständiga neddragningar och hårdare praxis i bedömningen av rätten till insatser, exempelvis LSS. Dessutom ligger stort ansvar på kommunal eller regional nivå där regelverken tillämpas olika, vilket skapar ojämlikhet över hela landet. 56 procent av kommunerna[4] uppskattar att de inte längre kan tillgodose individuella behov.

Vi ser samma tillbakagång på flera områden. Enligt konventionen ska vårt skolsystem vara inkluderande, men nu ser vi bara särskiljande åtgärder som leder till ökad exkludering av barn med funktionsnedsättning. Endast 44%[5] av personer med funktionsnedsätting har ett arbete, men 70% i resten av befolkningen. De neddragningar som sker i Arbetsförmedlingens verksamhet drabbar först de som står längst från arbetsmarknaden, som personer med funktionsnedsättning.

Det är också näst intill omöjligt att som individ hävda sina rättigheter gentemot myndigheter och i domstol, den som vill klaga på beslut eller brister behöver själv hitta resurser för att ha en chans.

Vi menar att så länge rättigheterna saknas fullt ut i lagstiftning, policy eller beslut i myndigheter och domstolar kommer vi inte att se någon reell förändring på något av dessa områden. Vi vill också se ett bredare ansvar för frågorna inom regeringen.

Innan FN:s barnkonvention blev lag i Sverige genomfördes flera utredningar. Det är nu dags att starta en liknande process mot ett införlivande av Funktionsrättskonventionen i svensk lag.

Följande är grundläggande förutsättningar för att Sverige ska närma sig sina åtaganden som konventionsstat:

  • Tillsätt omedelbart en oberoende granskning av befintlig lagstiftning, policy och praxis i linje med Funktionsrättskonventionen.
  • Utveckla en handlingsplan med tydliga åtaganden, mätbara mål och indikatorer för att genomföra konventionen och rekommendationer från FN i hela landet med förutsättningar för deltagande av funktionsrättsrörelsen.
  • Bredda ansvaret för frågorna i regeringen och inkludera rörelsen i både beslutsfattande och budgetering.
  • Inrätta en oberoende klagomekanism och revidera rättshjälpssystemet för att säkerställa verkställigheten av rättigheter och tillgång till rättvisa.

Nicklas Mårtensson, ordförande Funktionsrätt Sverige

Länk till artikeln på altinget.se