Min funktionsnedsättning är en kronisk smärta. Den kommer i vågor om någon månad, följd av en eller ett par månader med mindre smärta. Under de dåliga perioderna är jag i princip helt utslagen under eftermiddagen, mellan 12 och 18 i grova drag. Övrig tid har jag ont, men inte så ont att jag inte kan sköta lättare sysslor. Under de månader jag mår bättre har jag värk under ungefär samma tid på dygnet, men den är då mindre svår, ungefär som under morgon och kväll under de dåliga perioderna.

Jag har haft den här problematiken sen studietiden i 20-årsåldern, det började under värnplikten. Nu är jag sjukpensionär sedan 20 år. Jag är nu 56. Jag tränar och äter smärtstillande, detta är hur jag mår efter medicinering. Jag är alltså inte rörelsehindrad och har inget fysiskt handikapp. Mitt handikapp är smärta. Detta för att ge bakgrund till min situation.

Mitt sexliv kan beskrivas som virtuellt. Eller det var i alla fall virtuellt för några år sedan, numera är det närmast icke-existerande. När jag var aktiv levde jag ett virtuellt liv som transkvinna i den virtuella världen Second Life. I den miljön skapar man sig en avatar och rör sig i virtuella miljöer som kan vara allting från rymdlandskap, vildmark, undervattensvärldar till vanliga miljöer som parker och hem. Man kan även göra avatarer som går från de mest mundana människor till seriefigurer. Jag skapade en kvinnlig avatar och blev allteftersom mer sexuellt aktiv, främst tillsammans med andra kvinnliga avatarer, men senare även med män. Jag var aldrig huvudsakligen intresserad av män, men jag hade ett par sexuella möten som fungerade bra. Dessa män visste då inte att det var en annan man bakom avataren.

Det var slående hur attraktiv jag var i den virtuella världen. Jag kunde charma nästan vem jag ville, även om det gick vidare till något sexuellt bara om motparten verkade intresserad. Jag hade lagt ner tid och pengar på min avatar, men inte väldigt mycket. Det var min smak i kläder och utseende samt min verbala förmåga (nästan bara på engelska) som var attraktiv. Det fick mig att tänka på mig själv på ett mer positivt sätt. Jag känner nu att om jag la energi på att skaffa mig ett förhållande i den verkliga världen skulle jag ha stor nytta detta självförtroende. Men det har inte blivit av. Min sexdrift är inte särskilt stark, jag är nöjd med min situation (även om jag känner mig lite isolerad under Corona), och jag vill inte heller skaffa ett förhållande där partnern skulle hamna i situationen att behöva ta hand om mig. Det känns inte schysst att ragga upp en kvinna för att sedan ha henne som sjuksyster.

I Second Life utforskade jag dominans och bondage, främst som dominant men även som undergiven. Till slut tappade jag dock intresset. Jag kände att jag gav mer än jag fick tillbaka, jag är verbal (detta i text) och kan utveckla scener som ger dem jag är med tillfredsställelse. Men jag fick sällan själv orgasm eller någon djupare tillfredsställelse. Det var trevligt att hjälpa andra, men i längden kändes det som arbete. Jag höll på med detta under något decennium. Jag fick också känslan av att en stor del av de ’kvinnor’ jag umgicks med var transkvinnor. Det gör mig ingenting, men som försök att förstå hur kvinnor fungerar började det kännas misslyckat. Det var en handfull vänner som kändes kvinnliga på allvar, inte mer.

Att jag har en bisexuell sida förvånade mig inte. En av mina få och mycket tidiga sexuella erfarenheter var med en annan pojke var jag var tonåring och han var barn – 4 års åldersskillnad. Det gick inte så långt, litet tafsande och sen försvann jag in på toaletten, men avslutade vår vänskap. Jag skämdes inte för min impuls, men väl för att jag gjort det mot någon som inte var med på leken.

I tonåren var jag tidigt fysiskt och mentalt utvecklad men sen emotionellt. Jag kärade ner mig i olika flickor i min omgivning men kunde inte uttrycka detta på ett sätt så att det gick fram. En sådan ensidig romans på gymnasiet blev väldigt stark och tog mig ett decennium att komma över. Så har det sedan fortsatt genom livet, med ett kort förhållande med en kvinna när jag var i 25-årsåldern. Men jag har inte lagt ner mycket ansträngning på att få till vare sig förhållanden eller sexuella möten, jag har varit nöjd med mitt sociala liv med nästan bara män i min omgivning. Inte så att jag undviker kvinnor, men jag har inte heller funnit kvinnor jag känner att jag har stort utbyte av, vare sig som vänner eller sexuellt. Jag har inte heller några fler sexuella möten med män. Jag har varit attraherad till en och annan, men legat lågt med det.

I tjugoårsåldern, när mina hälsoproblem blev värre, skickade min far mig till en Rotary-vän som var pensionerad doktor specialiserad på sexuella frågor. Han förvånades över min brist på sexdrive och försökte väcka den sidan av min personlighet med hypnos. Detta lyckades inte, och han sa en gång uppgivet att ni bisexuella kan stänga av och på er sexualitet. Det kändes relevant för mig.

Jag lever nu i ett kollektiv där jag delar lägenhet med en annan man som jag inte har en sexuell relation med. Vi har ett matkollektiv med ytterligare en man, vi är alltså tre som äter middag tillsammans varje dag. Dessa män utgör också kärnan i mitt sociala umgänge, särskilt nu under Corona. Det här tillfredsställer mitt behov av socialt sammanhang och umgänge som jag annars skulle få i en parrelation.