Debatt: När ska staten be om ursäkt för Vipeholm?
Övergrepp, kränkningar, ensamhet och sorg. Så tedde sig livet för många av de människor med funktionsnedsättning som placerades på institutioner som Vipeholm åren 1935–1982. Nu sällar sig fackförbundet Vision till de grupper som vill att staten ger en offentlig ursäkt till de drabbade och deras närstående, skriver DHR, Vision, FUB och Funktionsrätt Sverige.
I vintras blev det stor uppmärksamhet kring Vipeholmsanstalten efter en omtalad dokumentärserie i Sveriges Radio. DHR och FUB var några av de aktörer som krävde att alla de människor med funktionsnedsättning som placerades på Vipeholmsanstalten och andra liknande institutioner ska få en offentlig ursäkt från staten. I mars arrangerades ett riksdagsseminarium i frågan tillsammans med Liberalerna. Ett flertal debattartiklar har också skrivits och ett antal tongivande ledarskribenter har givit förslaget sitt stöd.
Medicinska experiment
På Vipeholm förekom medicinska experiment, misshandel och kränkningar på ett systematiskt sätt och det är många som tycker att staten borde träda fram, ta ansvar för det som skett och be berörda människor om ursäkt. Det handlar ju inte bara om alla de drabbade på Vipeholmsanstalten, utan det gäller alla de barn, unga och vuxna med funktionsnedsättning som placerats på institutioner där de fått ett ovärdigt och kanske till och med omänskligt bemötande.
I dag ställer sig fackförbundet Vision bakom kravet på en offentlig ursäkt från staten. Det görs i solidaritet med de människor som levt i utsatthet och på andras villkor. Men det görs även i respekt för den personal som arbetade på en del av dessa institutioner, som såg missförhållanden och ville ha en förändring men som inte fick gehör för sina protester.
Staten skulle kunna skapa en offentlig plats för de människor som varit utsatta, ett museum, en vitbok eller en minnesplats.
Vi vet i dag hur viktigt det är att arbetsgivare arbetar systematiskt och förebyggande mot kränkningar, till exempel genom att uppmuntra personalen att visselblåsa och använda sin meddelarfrihet för att uppmärksamma missförhållanden. Men för att detta ska fungera fullt ut krävs kompetenshöjande insatser kring lagstiftningen för både personal och arbetsgivare.
Förbjud ensamarbete
Att förbättra arbetsvillkoren för personalen är också nödvändigt; genom att förbjuda ensamarbete kan vi minska risken för våld, trakasserier och övergrepp. Rätten till att få de insatser som motsvarar ens behov är också avgörande. Där har biståndshandläggare en nyckelroll och behöver ha ett professionellt handlingsutrymme som utgår från de lagstiftade rättigheterna.
DHR har fått ett löfte om att träffa socialministern efter sommaren för att diskutera varför en ursäkt behövs. Bland många riksdagspolitiker har det dock varit oroväckande tyst. Varför, undrar vi? Det borde inte vara kontroversiellt att ge upprättelse och erkännande till en grupp som så ofta har satts åt sidan och som så sällan har blivit lyssnad på.
Viktigt att staten erkänner
Nu är det av högsta vikt att vi inte släpper frågan och än en gång låter den falla in i historiens skuggor. Institutionsvården är nämligen en del av Sveriges historia som sällan berättas. Hur en ursäkt och ett erkännande skulle gestaltas spelar mindre roll. Staten skulle kunna skapa en offentlig plats för de människor som varit utsatta, ett museum, en vitbok eller en minnesplats. Ett uttalande skulle kunna göras, en ceremoni hållas, det vore en bra grund för framtiden. Att ursäkten ges och att historien inte upprepas är det viktiga.
Vi menar att de övergrepp som har begåtts har sin grund i att alla människor inte anses ha lika värde eller lika rättigheter. Trots att Sverige har skrivit under och ratificerat FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning efterföljs den inte. Därför är det viktigt att Sverige nu går ett steg längre och implementerar konventionen i svensk lag. Staten behöver också uppmuntra till utbildning av ledning och personal som arbetar med att utföra LSS- och SOL-insatser. Även de personer som har beviljade insatser behöver utbildas, så att alla får bättre kunskap om konventionens innehåll och betydelse.
Minska risken för nya övergrepp
En offentlig ursäkt skulle ge ett erkännande av kränkningarna i det förflutna och vara ett ställningstagande för alla människors lika värde. En utbildningssatsning i kombination med en ny lagstiftning skulle vara kraftfulla åtgärder som minskar risken för att det som skedde på institutionerna någonsin händer igen.
Åsa Strahlemo, Förbundsordförande, DHR – Delaktighet, Handlingskraft, Rörelsefrihet
Veronica Magnusson, Förbundsordförande, Vision
Anders Lago, Ordförande, FUB
Elisabeth Wallenius, Ordförande, Funktionsrätt Sverige