Debatt: Politikerna är vaga om patienträttigheter
Landstingen är skyldiga att ge vård i tid, fast läkarkontakt och göra patienten delaktig i vården. I dag är det inget landsting som fullt ut följer lagen. Detta får allvarliga konsekvenser för patienter med komplexa tillstånd och kroniska sjukdomar. Vi har i en valenkät till riksdagspartierna ställt frågan om stärkta patienträttigheter i lagen. Idag skriver vi debatt i Dagens Samhälle.
Trots den alarmerande situationen svarar tre av åtta riksdagspartier nej på frågan om huruvida man vill arbeta för stärkta patienträttigheter i lagen. De partier som svarade ja har i sina svar angett små och inget parti vill se en översyn av hela lagen. Följande är de största problemen utifrån Funktionsrätt Sveriges perspektiv:
Information och delaktighet kan tyckas oviktigt för patienter som kan förklara sina problem för vården, och själv förstår vad läkaren säger. Men för den som har svårt att kommunicera eller förstå information blir följsamhet till lagen en fråga om en fungerande eller en icke-fungerande vård. Inte ett enda parti tog upp denna fråga.
Frågan om vård i tid aktualiserades i somras då ett par personer med cancer tragiskt gick bort i väntan på vård. Enligt den nationella vårdgarantin ska man inom sju dagar få ett läkarbesök i primärvården och inom 90 dagar i den specialiserade vården samt till operation. Inga landsting klarar dessa tidsgränser. Här är M tydligast och lyfter bland annat att cancerpatienters rättigheter i Patientlagen och Patientsäkerhetslagen ska skärpas. KD anser att det behövs en förstärkning av rätten till vård inom rimlig tid.
Enligt lagen ska man kunna få en fast läkar- eller annan vårdkontakt. Även här finns stora brister. Det är framför allt ett problem för patienter med komplexa vårdbehov och nedsatt förmåga att kommunicera sina behov. Äldre brukar lyftas som exempel, men detsamma gäller personer med kronisk sjukdom eller funktionsnedsättning. Detta är också en fråga som Läkarförbundet lyft under många år. De två partier som har ambitioner i denna fråga är C och S.
En del i Patientlagen som faktiskt fungerar är rätten att söka öppenvård i andra landsting. Genom att rösta med fötterna har patienterna uppmärksammat landstingen på kvalitetsskillnader. Men alla kan inte rösta med fötterna. Patienter med komplexa kroniska sjukdomar eller funktionsnedsättningar behöver ofta fast vårdkontakt i närmiljön. Valfrihet kan därför aldrig vara den enda lösningen. De partier som framför allt lyft upp valfrihet är L och C. L anser att valfriheten inte bara ska gälla öppenvården, utan även slutenvården. Det är bra.
I princip alla länder i Europa har en patienträttighetslag. Det innebär inte att alla andra länder har en bättre vård, men en rättighetslag stärker patientmakten och ökar möjligheten att utkräva det som står i lagen. Två partier tar upp just detta. L skriver att både Patientlagen och Hälso- och sjukvårdslagen behöver förtydligas, och perspektivet flyttas från ett befolkningsperspektiv till patientmakt. SD menar att ett rättighetsbegrepp bör införas i Patientlagen, eftersom det säger något om synen på medborgarens och patientens förhållande till det offentliga.
V och M, som båda är emot ett införande av patienträttigheter i lagen, har olika utgångspunkt. MP hyser en oro att patienträttigheter i lagen skulle kunna leda till att patienter med mindre behov prioriteras inom vården medan de med stora vårdbehov prioriteras ner. Funktionsrätt Sverige håller inte med. Vi ser hur stora behov av fast läkarkontakt, information och delaktighet i dag prioriteras ned vilket får allvarliga konsekvenser för många, för att inte tala om följderna för dem som inte får vård i tid.
Oavsett vem som vinner valet i höst är det inte rimligt att såväl patient- och funktionsrättsorganisationer som representanter från professionen, som Läkarförbundet, år efter år behöver kämpa för att lagen ska efterföljas. Vi efterlyser politisk förändringsvilja och lagförslag.