Lätta upp fyrkantiga regler för hjälpmedel
Istället för innovation och stärkta möjligheter att delta på arbetsmarknaden har man valt att fokusera på att minska skillnaderna över landet.
Minskade regionala skillnader är naturligtvis viktigt. Men om man på allvar vill öka delaktigheten i samhället för oss med funktionsnedsättningar, måste man också se över de delar i systemet som hämmar innovation och deltagande i arbetslivet. Det handlar inte ens om fler satsningar, utan om smartare system.
För det första är det i det moderna samhälle vi lever i dag, bara dumt att dela upp hjälpmedel i de du behöver i ditt arbete och de du behöver på din fritid. För hur ska egentligen mobilen, datorn, bilen och arbetsplatsen hemma definieras när gränsen mellan arbete och fritid blir allt mer utsuddad? Vilket system ska man söka stöd från? Är det en bostadsanpassning eller ett arbetshjälpmedel?
Systemet är krångligt, oöverskådligt och skapar onödiga risker för att hamna mellan stolarna, och därmed missade chanser att utföra ett bra arbete.
slå ihop tillhandahållandet av hjälpmedel, enligt principen ”en dörr in”, från de olika hjälpmedelsgivarna skulle inte öka kostnaderna, men det skulle göra livet smidigare för såväl användare som förskrivare.
För det andra är systemet i nuvarande form oförutsägbart. Om du till exempel söker jobb, vet du och din blivande arbetsgivare inte vilka olika hjälpmedel du kommer att få. Har du medicintekniska hjälpmedel kan den av dig och din förskrivare utprövade modell och märke plötsligt försvinna, på grund av landstingens upphandlingar. Det skapar en onödig oro och osäkerhet, och minskar möjligheterna inte minst på arbetsmarknaden.
Man måste kunna känna kontinuitet och tillit till systemet för hjälpmedel. En ökad förutsägbarhet kostar inte heller något, men skulle göra livet tryggare för såväl hjälpmedelsanvändare som arbetsgivare.
Slutligen har regeringen missat en möjlighet att genom systemet bidra till innovation och utveckling på hjälpmedelsområdet.
I dag tolkar vissa landsting lagen så att produkter som uppfyller fler krav än de som ställs, faller utanför landstingets ansvar att tillhandahålla. Det utestänger produkter med bredare användningsområden och producenter som eftersträvar universellt utformade produkter.
Ett annat exempel på fyrkantig regel är att moderna trådlösa hjälpmedel för bostaden inte kan räknas som bostadsanpassning, eftersom de inte sitter fast monterade. Därmed kan stöd inte ges. Den här typen av hindrande regler i kombination med att det numera inte finns någon ansvarig myndighet för att koordinera forskning och utveckling av hjälpmedel, gör att vi känner oro för att Sverige kommer halka efter.
Även om direktivet innehåller många bra saker, om bland annat skola, regional jämlikhet, högkostnadsskydd och så vidare, är det olyckligt att man förbisett Handikappförbundens förslag som hade kunnat bidra till innovation och ökat arbetsmarknadsdeltagande.