Många myndigheter struntar i dialog

Kunskapen om FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning är förfärande låg bland domare och jurister. Bara 13 av de 22 strategiska myndigheterna har ett systematiskt samarbete med funktionshindersrörelsen.

Funktionshindersorganisationerna har mandat från FN att bli aktivt involverade i beslut som rör människor med funktionsnedsättning. I september kommer Handikappförbunden att träffa FN:s övervakningskommitté, som vill ta del av våra synpunkter på hur Sverige lever upp till konventionen. Sorgligt nog måste vi medge att mycket arbete återstår. En viss förklaring kan vara att många människor helt enkelt inte känner till konventionen. I Sverige trädde den i kraft redan 2009, men den är fortfarande förvånansvärt okänd för många jurister.

I Handisams lägesrapport, som presenterades före sommaren, framkommer att hela 29 procent av domarna och 44 procent av beredningsjuristerna på domstolarna saknar kännedom om FN-konventionen – en oroande och märklig siffra. Bara 13 av de 22 strategiska myndigheterna har ett återkommande och systematiskt samråd med funktionshindersrörelsen, vilket motsvarar 59 procent. 7 av 22 har haft enstaka möten och påbörjat processerna med samråd.

Ett knackigt samråd i kombination med självgranskning ger ingen bra grund för utveckling.

Ska man på allvar diskutera utanförskapet på arbetsmarknaden, måste man nämligen diskutera den dryga halv miljon människor som har en nedsatt arbetsförmåga på grund av sin funktionsnedsättning. Ska man försöka lösa skolans dåliga resultat måste man inse att många av de elever som inte klarar skolan, gör det på grund av att de inte får tillräckligt stöd för sina särskilda behov. Ska man utforma en hållbar socialförsäkring måste man se att en stor del av befolkningen lever med livslång ohälsa, och måste få förutsättningar att jobba utifrån sin specifika arbetsförmåga. Och ska man skapa en hälso- och sjukvård som klarar framtidens utmaningar, måste man utgå från kroniker och den del av befolkningen som har stora och långvariga behov.

Listan kan göras lång; utan ett funktionshindersperspektiv på våra gemensamma politiska utmaningar blir analysen bristande och lösningarna misslyckade.

Nu måste regeringen ta ett ökat ansvar för att myndigheterna genomför de uppdrag de åläggs och att samverkan med funktionshindersrörelsen förbättras. De ekonomiska bidragen till funktionshindersorganisationerna – som minskat på både kommunal, regional och nationell nivå – behöver stärkas. Både regeringen och oppositionspartierna behöver dessutom tydliggöra sin funktionshinderspolitik inför valen 2014 och presentera konkreta förslag på hur de vill förbättra livet för människor med funktionsnedsättning.

Vi är nämligen ingen liten grupp i samhället och inget särintresse; vi utgör var femte väljare.

Fotnot: Strategiska myndigheter är de 22 myndigheter som fått ett särskilt ansvar för att genomföra funktionshinderpolitiken. Hit hör bland annat Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Domstolsverket och Socialstyrelsen.