Wikström missar målet med jämlik hälsa
Gabriel Wikström, Folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister talar ofta och gärna om jämlik hälsa, men missar ständigt målet. Det är möjligt att privata sjukvårdsförsäkringar (DN 23/8) av många upplevs som ojämlikt. De skillnader som Handikappförbundens medlemsförbund tar upp finns dock främst inom de offentligfinansierade systemen. Det handlar om regionala skillnader, skillnader i vård beroende på om du är man eller kvinna, infödd eller invandrad och om du har en funktionsnedsättning eller inte.
Det är inte rimligt att kvinnor med hjärtsvikt får vissa typer av rekommenderade läkemedel i lägre utsträckning än män eller att utlandsfödda och lågutbildade i lägre grad får blodförtunnande läkemedel efter stroke. Samma mönster framträder om man tittar på funktionsnedsättningar.
Kvinnor i LSS-boenden som drabbats av bröstcancer löper 70 procent högre risk att dö än andra kvinnor med samma sjukdom. Personer som vårdats för psykisk sjukdom löper högre risk än andra att dö i förtid av stroke. Samma mönster gäller för diabetes och andra hjärt- och kärlsjukdomar. Även personer med autism har högre dödlighet i den här typen av sjukdomar. Den självskattade ohälsan är också 10 gånger högre hos bland personer med funktionsnedsättning, än bland övrig befolkning.
Om Wikström menar allvar med sitt tal om att störst behov ska gå först, behövs åtgärder.
För det första behöver vi veta mer. De exempel som tas upp ovan är troligen bara toppen på isberget. Socialstyrelsens rapporter, där utfall gällande vård och hälsa jämförs mellan personer med och personer utan funktionsnedsättning, är bra exempel på hur ojämlikheter i vården kan belysas. Men det behövs bredare studier. Den årliga nationella patientenkäten som vänder sig till ett stort antal patienter, med frågor om bemötande och information, ställer ingen bakgrundsfråga om man har en funktionsnedsättning. Det är synd då just brister i bemötande och information kan bidra till att personer med funktionsnedsättning avstår från att söka vård, och inte heller får den vård man behöver.
Det behövs också bättre jämförelser mellan landstingen. Idag jämför Myndigheten för delaktighet kommunernas tillgänglighetsarbete inom områden som idrott, kultur och transport. Men när det gäller vård saknas jämförelser.
Det behövs också mer forskning kring hur vården kan göras universell – och därmed välfungerande för oss alla. Det behövs en funktionshinderpolitisk strategi som också omfattar vården. Och kommissionen för jämlik hälsa borde få ett tilläggsdirektiv, att anlägga ett intersektionellt perspektiv. Man kan inte förstå hälsoskillnader bara utifrån socioekonomisk bakgrund, även andra variabler spelar in.
För det andra behöver politiken agera på den kunskap vi redan har. Rapporterna måste resultera i en handlingsplan, så att dessa orimliga skillnader åtgärdas. Några konkreta förslag är att införa
fasta vårdkontakter, hembesök och regelbundna hälsokontroller, tidsbokning för uppföljning och automatiska kallelser samt personligt ombud. Dessa åtgärder skulle skapa förutsättningar för en bättre och mer jämlik vård för personer med funktionsnedsättning som av olika anledningar blir förbisedda eller felbehandlade i vården, eller som inte själva tar initiativ till vårdkontakt.
Om Gabriel Wikström menar allvar i sitt tal om jämlik hälsa så måste han börja agera. Sverige kan inte fortsätta ducka med hänvisning till det kommunala självstyret. Ska Sverige ha en chans att uppnå hållbarhetsmålen i Agenda 2030, som vilar på principen att en hållbar utveckling endast kan ske om individer åtnjuter sina mänskliga rättigheter, krävs en förändring.
Stig Nyman, ordförande i Handikappförbunden