Var femte person i Sverige lever med en funktionsnedsättning som påverkar den dagliga livsföringen. En stor del av befolkningen har i sin omedelbara närhet anhöriga, arbetskamrater eller vänner, som möter hinder i samhället, stora som små, som begränsar möjligheten att vara delaktig på lika villkor som andra. Att kunna vara delaktig i samhällslivets alla delar, i skolan och i arbetslivet, i föreningslivet, att kunna ta del av kultur och fritid, att kunna resa fritt och bosätta sig var man vill under samma villkor som alla andra, handlar om mänskliga rättigheter.
Sverige har, liksom en rad andra länder, antagit FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Konventionen förtydligar hur de universella och okränkbara mänskliga rättigheterna ska säkerställas för personer med funktionsnedsättning. Alla rättigheter för individen innebär också en skyldighet för konventionsstaten. När en enig riksdag år 2009 ratificerade konventionen, såg vi i Handikappförbunden med tillförsikt fram emot att livssituationen för de många som lever med funktionsnedsättning i Sverige, successivt skulle förbättras. Under det senaste året har vi istället fått se rapporter från en rad olika samhällsområden om hur situationen försämras.
Statistiska Centralbyrån publicerade i mars ny statistik om situationen på arbetsmarknaden, som visar att allt färre har jobb. Sysselsättningsgraden för de som har en nedsatt arbetsförmåga på grund av sin funktionsnedsättning är nere på historiskt låga 44 procent.
Inspektionen för socialförsäkringen rapporterade i december att antalet personer som nybeviljas personlig assistans har minskat sedan 2008 och att allt fler får sin assistans indragen vid omprövning.
Ungdomsstyrelsen redovisade i december att unga med funktionsnedsättning har väsentligt svårare villkor i skolan och på arbetsmarknaden jämfört med andra ungdomar.
Den lagstiftning vi haft i Sverige sedan decennier om att kollaktivtrafik och byggd miljö ska göras tillgänglig för personer med funktionsnedsättning, följs inte. Fortfarande görs stora investeringar i otillgängliga lösningar som skapar nya hinder och framtida höga kostnader för anpassningar. Ett lagförslag om att komma tillrätta med detta genom att förstärka diskrimineringslagen har nu beretts inom regeringskansliet i flera år, trots att en bred majoritet i riksdagen vill se en sådan lagskärpning.
Handikappförbunden samlar idag 38 medlemsförbund som tillsammans består av cirka 400 000 enskilda medlemmar. Vi samlas i en gemensam strävan om att alla medborgare ska få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda, oavsett funktionsförmåga. Vår förväntan på riksdag och regering är att Sverige ska ta sitt fulla ansvar för FN-konventionen som antogs 2009 och att den negativa utveckling vi ser på område efter område bryts.
- Arbetsmarknadspolitiken för personer med nedsatt arbetsförmåga behöver reformeras, bland annat genom de förslag som den så kallade FunkA-utredningen lämnat.
- Assistansreformen måste säkerställas genom att lagstiftaren förtydligar definitionen av grundläggande behov, så att Regeringsrättens prejudicerande dom från 2009 inte fortsätter skapa en snävare bedömningsgrund än som var avsett från början.
- Skollagen behöver förstärkas, så att elever med funktionsnedsättning kan välja skola och få sina behov tillgodosedda på lika villkor som andra elever.
- Diskrimineringslagen måste förstärkas så att kraven på skäliga åtgärder mot otillgänglighet får en starkare grund.
- Patientens rättigheter behöver förstärkas i lag.
Alla dessa åtgärder är exempel på frågor som är väl utredda och där problemen sedan länge kända. Vad som saknas är en tydlig vilja och politisk handlingskraft. Handikappförbunden ställer tydliga krav på de politiska partierna, oavsett regeringsställning eller opposition, att agera här och nu. Dessa krav kommer vi med samlad kraft också ställa i valrörelsen 2014. Var femte väljare har en egen funktionsnedsättning. En ännu större andel av väljarkåren är direkt berörd.
Räkna med oss!
Handikappförbundens kongress, den 16 maj 2013