Många av oss möter varje dag hinder i vår vardag. För mig kan det handla om att jag inte kan välja var jag vill äta lunch med mina kollegor, därför att jag inte kan ta mig in med min rullstol, men för andra kan hinder vara att det saknas tillgänglig information om vård eller annan samhällsservice, eller att barn inte hänger med i undervisningen, därför att skolan inte tar hänsyn till att elever har olika behov. Listan kan göras hur lång som helst.

I dag har vi ett samhälle som är planerat och byggt för personer utan funktionsnedsättning. Men funktionsvariationerna är stora i befolkningen och förändras dessutom för oss alla under livet. Cirka en av fem, eller två miljoner personer i Sverige har en funktionsnedsättning. Och det handlar inte bara om rörelsenedsättningar, utan också bland annat om psykiska eller intellektuella funktionsnedsättningar, allvarliga medicinska tillstånd eller hörsel- och synnedsättningar. Det här har många insett, så det finns exempelvis lagar om att man ska bygga hus som fungerar för alla, oavsett ålder och behov. Det finns också lagar mot diskriminering, som innebär att bristande tillgänglighet är ett lagbrott. Men regelverket följs inte upp, eller så lägger man till undantag som gör lagen tandlös.

I målen för framtiden, som de formuleras i FN:s agenda 2030, säger man att ingen ska lämnas utanför. Det finns en FN-konvention som Sverige åtagit sig att följa som handlar om att allt nytt i samhället ska fungera för alla, även för mig som använder rullstol, och för dig som talar ett annat språk än svenska. Det här kallas universell utformning. Vi har alla rätt till ett samhälle som fungerar. Vi kallar det för funktionsrätt.

Ett universellt utformat samhälle är planerat utifrån att människor är olika. Det kanske låter teoretiskt men det handlar om allt från hur man designar förpackningar och produkter till hur man utformar skola, utbildning och arbetsplatser. Genom universell utformning ökar tillgängligheten och därmed minskar hindren och behovet av dyra anpassningar och individuella särlösningar.

Jag menar att det inte räcker att man jobbar med tillgänglighet när det uppstår ett akut behov, exempelvis att man bygger om ett hus för att en person med en rörelsenedsättning ska flytta in, att man köper in en ramp till en skola när det börjar en elev som använder rullstol eller att man måste ringa och beställa en skrift om kommunens service på lätt svenska, i stället för att kunna ladda ner den direkt från hemsidan. Allt detta ska finnas med från början! För att vi på riktigt ska få ett samhälle för alla, måste man tänka om i samhällsbygget och redan i planeringsstadiet utgå ifrån principen om universell utformning, det vill säga att människor är olika och har olika behov.

Pelle Kölhed
Vice ordförande i Handikappförbunden (I maj blir Handikappförbunden Funktionrätt Sverige)