Personlig assistans är en människorättsfråga
Vi skrev texten nedan som en replik på Johan Rudströms ledare den 5 oktober. Tyvärr hann andra svara före oss, varför Uppsala Nya Tidning valde att inte publicera vårt inlägg.
Johan Rudströms debattartikel den 5 oktober behandlar kostnaden för personlig assistans, men det är också det enda den behandlar. Rudström förbiser i sitt resonemang inte bara de stora samhällsekonomiska vinster som reformen innebär, utan också själva andemeningen med LSS-lagstiftningen, nämligen att ge alla människor, inklusive de med funktionsnedsättning möjligheten att få bestämma över sina egna liv.
Att få bestämma över sitt eget liv är en mänsklig rättighet, enligt FN:s konventioner om mänskliga rättigheter; konventioner som Sverige ratificierat. För att tillgodose människor denna rättighet är personlig assistans en absolut förutsättning. Denna rätt känner kanske inte Rudström till, eller också väljer han att ignorera den.
Rudström definierar inte heller kostnad som något man ger upp för att få något annat. Han behandlar istället begreppet som om det vore ett svart och växande hål som bara suger in pengar, utan att något nyttigt kommer ut därav. Men den kostnad som assistansreformen innebär är en god investering, som ger avkastning i förverkligandet av alla människors lika värde, möjlighet till delaktighet och ett gott liv, men också i rena samhällsvinster.
Assistansreformen är med sina snart 100.000 anställda indirekt en av Sveriges största arbetsgivare. Dessa personer har inte bara ett arbete, de bidrar också till samhällsekonomin genom den skatt och moms de betalar tillbaka till staten. En stor del av de personliga assistenterna är dessutom mellan 18-25 år och skulle, om de inte hade arbete som personliga assistenter, ytterligare spä på den redan höga arbetslösheten bland ungdomar.
När Rudström förklarar kostnadsökningen med att det är upp till den enskilde och dennes närstående att avgöra behov och omfattning av personlig assistens, avslöjar han inte bara sin okunnighet. Påståendet är ett hån mot alla de som med regelbundenhet får fylla i Försäkringskassans minutrapporter. Här förväntas man fylla i förmåga till och tidsåtgång på allt från toalettbesök till att föra en sked till munnen. Ingen får idag assistans i Sverige, som inte redogjort för och visat upp sina behov, ofta in i minsta privata detalj. Och nota bene, kostnaden för assistans är ungefär hälften så stor som kostnaden för hemtjänst. Begränsar man rätten till assistans, kommer kostnaden att dyka upp någon annanstans i samhällskalkylen och också innebära avsevärd inskränkning av självbestämmandet och livskvaliteten för många människor.
Assistansersättningen ligger idag på 284 kr i timmen och denna summa ska räcka till en mängd utgifter. Först och främst till assistentens lön, till administration, till merkostnader för assistenten om man vill göra en resa eller exempelvis gå på bio, men också till att tillgodose att den personliga assistenten har samma rättigheter i form av fortbildning och dylikt som andra anställda har. När regeringen bestämmer sig för en schablonökning på 1,4 % om året, står det inte i proportion till andra kostnadsökningar i samhället och inte heller till den årliga löneökningen.
Handikappförbunden håller alltså inte med om Johan Rudströms analys utan menar istället att regeringen borde satsa ytterligare på att återupprätta intentionerna med LSS som rättighetslag och på den personliga assistansen. Assistansen garanterar inte bara rättigheten till ett självständigt liv för alla människor, utan är också ur samhällsekonomiskt perspektiv en lönsam reform.
Handikappförbunden menar (och där är vi i gott sällskap) att personlig assistans i första hand är en människorättsfråga och inte en ekonomisk fråga.
Om Sverige vill fortsätta sitt arbete mot ett samhälle där vi följer FN:s konventioner och där allas rättigheter garanteras, bör man återupprätta LSS och värna reformen om personlig assistans. LSS är den enda lagstiftning, som faktiskt ger den enskilda människan rätten att bestämma över sitt eget liv. Och det är en rättighet som inte ska ifrågasättas, särskilt inte av proffstyckare utan grundläggande kunskaper om området.
Thomas Jansson, ledamot Handikappförbundens styrelse
Pelle Kölhed, ledamot Handikappförbundens styrelse