Tar domstolarna och myndigheterna över politikernas roll i lagstiftningen? Frågan är berättigad och oroande. Den senaste tiden har vi sett målmedvetna försök att beskriva rättighetslagstiftningen LSS och i synnerhet personlig assistans som en kostnadskrävande reform som även till stor del innefattar fusk. Assistansreformen är i grunden en mycket lyckad reform som bidrar till samhällets utveckling på ett utomordentligt sätt, både ur ett mänskligt perspektiv och sett som en frihetsreform för de mest utsatta.
Under de senaste åren har Försäkringskassan fått propåer om att strama åt kriterierna för att nå upp till de grundläggande behov som utmynnar i att enskilda beviljas assistansersättning. Politikerna i riksdagen har inte accepterat motioner vars avsikt varit att inskränka rättigheterna och från riksdagens sida finns inga direkta förslag till lagändringar som påverkar den enskilde. Trots detta har det blivit svårare att beviljas insatsen på grund av myndighetsbeslut och domstolsavgöranden.
När vi läser det senaste regleringsbrevet från regeringen till Försäkringskassan så inser vi att här begärs inskränkningar så långtgående att det påverkar enskildas individuella behovsprövningar, vilket inte kan ske utan att förbigå lagstiftarens avsikt och vilja. Enligt svensk grundlag saknar regeringen befogenhet att ge sådana direktiv.
Åter till huvudfrågan. Politiker är folkvalda för att stifta lagar och medborgarna ska acceptera och följa dessa. Skulle politiker inom andra områden godta att myndigheter eller domstolar förändrade rättstillämpningen inom deras områden på det sätt som nu sker i assistansen, som är så avgörande för personer med de största behoven av stöd? Det senaste exemplet på en sådan inskränkning är den dom som avkunnades i juni 2015, där rättsprocessen drevs av allmänna ombudet, regeringens förlängda arm, mot både enskild och försäkringskassans gynnande beslut.
Den enskilde fick rätt i både förvaltningsrätt och kammarrätt men allmänna ombudet överklagade till Högsta förvaltningsdomstolen och där genomfördes en remissförfrågan till Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och Socialstyrelsen som talade för att kvinnan beviljades assistansersättning. Trots detta så vann det allmänna ombudet och den enskilde förlorade sitt livsviktiga beslut om assistansersättning.
Det är felaktigt att domstolen i dag står för en förändring av rättstillämpning och en fundamental förändring av gällande rätt. I ett civil law-system ska sådana förändringar genomföras av lagstiftaren, det vill säga riksdagen. Det som nu inträffat resulterar i att man förlorar tron på den demokratiska rättsstatens processer.
Något som var positivt i det hela var att kommunen tog sitt ansvar och den enskilde fick sina behov tillgodosedda. Rättssäkerheten känns dock inte särskilt påtaglig för den enskilde. I kölvattnet på domen agerade Försäkringskassan genom att ta fram ett rättsligt ställningstagande utifrån domen och tolkade den extensivt. Konsekvensen av detta är att i princip en hel grupp av insatsbehövande nu ställs utanför trygghetssystemet. Tack och lov har de påverkade i de flesta fall följdriktigt blivit beviljade kommunala beslut, vilket dock innebär en övervältring från stat till kommunsektorn.
Nu har olika aktörer; från jurister och privata anordnare till olika intresseorganisationer dryftat frågan och insett att det krävs ett rejält omtag kring rollerna samt vad förarbeten och lagstiftning i slutändan har för påverkan för den enskilde.
Torsdagen den 19 maj lämnades en resningsansökan gällande den ovan refererade domen in, med förhoppning om att få till stånd en ny prövning och en återgång till en bedömning som följer lagstiftarens intentioner. Vi vill nu att dagens politiker återtar sitt ansvar och bevakar den LSS-lagstiftning som modiga och kloka politiker fastställde 1994, och som i princip utan politisk vilja och beslut nu urholkats.